Som smålänning blir jag alltid beskylld för att vara envis - men ibland är det bra att vara envis. Stora T har aldrig velat följa med mig på promenader och det var egentligen därför jag skaffade Mimmi. Det är så trist att promenera helt ensam.
Men efter år av påtryckningar så har han nu bestämt sig för att följa med, åtminstone ibland. (Kan det vara extra-kilona runt magen som fått honom på bättre tankar?) ; )
Härom dagen gick vi slingan genom skogen och sedan försökte vi hitta tillbaka till vårt hus genom skogen. Det blev en härlig och ganska jobbig promenad i terrängen. Vi hittade liksom aldrig stigarna...
Men vi fick lön för mödan. Väl uppe på toppen av berget kunde vi blicka ut över havet...
...och när vi till och med skymtade Nidingens fyr, blev storseglaren riktigt nöjd:
Kan du se Nidingen mellan träden i fjärran?
Hundarna var överlyckliga över att slippa kopplen ett tag. Nanna for fram över bergsknallarna som den bergsget hon är. Och till och med gamla Mimmi fick upp flåset. Vilket för övrigt även stora T och jag fick.
När jag var runt 20, var Afghanhundar de vackraste hundar jag visste. Dåvarande pojkvännen och jag köpte en Afghanhane och senare 'övertog' vi en till som behövde omplaceras. - Visst var de vackra, men ganska så tråkiga om sanningen skall fram. Onåbara, på något sätt med en otrolig integritet.
Därför ville jag ha en piggare, keligare och busigare hund. Cocker spaniel, så klart! - Men nu undrar jag i mitt stilla sinne om det inte är en dvärg-afghan vi har fått, trots allt...? Kan Carina ha lurat oss? Finns det afghanblod i Nannas stamtavla? För visst ser hon väl ut som en Afghanhund? Det är bara den svarta nosen som fattas! ; )
(Valppälsen har inte börjat släppa ännu - och lilla F hoppas på att den aldrig kommer släppa. Han vill ha Nanna precis så här.)
Nu har vi fått minusgrader i Göteborgsområdet. Och lite, lite snö på marken. Tyvärr inget riktigt snöfall ännu - bara fläckar på marken. Men det är is på vattenpölarna, till Nannas stora förtjusning i morse. Hongled fram på isen och förstod sig inte riktigt på underlaget.
Båda hundarna tycker om att vara längst uppe på den 'vilda' delen av tomten - och särskilt på den gamla husgrunden där jag har mitt jordgubbsland. Innan kylan kom grävde Nanna stora hål bland jordgubbsplantorna men igår eftermiddag hade hon allra roligast med en isbit som hon sprang omkring med i munnen. Jag antar att hon tyckte om kylan i munnen.
'Jag har hittat en ny leksak..oj, vad kall den är, fast rolig ändå...undrar om den går att kasta upp i luften?'
Mimmi har blivit lite tuffare nu gentemot Nanna - hon har börjat försvara sitt ben när Nanna försöker ta det ifrån henne. Skäller och morrar. Fast Nanna bryr sig inte särskilt mycket; hon vinner ändå till slut...
Nanna smet in i badrummet idag när jag badade. Hoppade upp med framtassarna på badkarskanten och stod där och tittade längtansfullt på vattnet. När jag gick upp kom lilla E och stoppade ner Nanna i karet. Vad förvånad hon blev! Först stod hon alldeles stilla och bara tittade...
...men sedan satte hon sig ner och njöt av badet och morrade när vi försökte ta upp henne. Då drog lilla E resolut ur proppen och när det sista vattnet 'slurpade' ut blev Nanna mycket konfunderad och undrade var ljudet kom ifrån... Nu springer hon omkring som en galning och leker - en väldans glad hund är det som vi har fått!
Klickerkursen är slut, men jag fortsätter att klicker-träna Nanna. Hon blir vild av lycka när klickern kommer fram! Problemet är att det blir Mimmi också - och det går inte att klicker-träna två hundar samtidigt. Så vi går undan och gömmer oss, Nanna och jag. För det mesta smyger Mimmi efter och ligger och trånar utanför dörren...
Nanna har lärt sig 'Give me five'. Hon slänger upp tassen när hon hör kommandot och tittar sig sedan girigt omkring efter godis.
Förutom 'Give me five' har jag använt klickern till 'sitt' och påbörjat 'ligg'. Dessutom tar jag med klickern på promenader när Mimmi inte är med. Det fungerar jättebra - så fort Nanna drar stannar jag och hon sätter sig ner. Sedan tittar hon på mig, jag säger 'nu går vi' och så fortsätter vi att gå. När hon går fint vid sidan om mig, klickar jag, ger henne godis och så där håller vi på. Undrar vad folk tror som ser oss...
Nanna går numera under beteckningen 'Grävskopan'. Hon stormtrivs med att vara ute på tomten och gräva... Redan innan vi fick henne, så berättade uppfödaren Carina att Nanna gillade att gräva i rabatterna, men vi förstod nog inte att grävandet var en passion...
För en stund sedan stack hon iväg och var borta ett bra tag. Jag gick ut på trappan och ropade och ropade, men ingen Nanna gav sig tillkänna. Till slut gick lilla E ut och hämtade henne och bar direkt in henne i badkaret. För det behövdes verkligen. Tassarna var alldeles, alldeles svarta så jag misstänker att hon har varit i jordgubbslandet. Igen.
Nanna är en riktig liten tjuv - hon knycker allt hon hittar och tuggar i sig. Pennor har hon en särskild förkärlek för. Våra barn stoppade aldrig farliga saker i munnen - men Nanna gör det desto mer! Idag har lilla E och jag ägnat dagen åt att sy en klänning som hon skall ha på sig på en stor 'Studio 54'-fest om någon vecka - paljettbanden var tydligen högintressanta för en nyfiken liten Nanna!
Tror faktiskt Nanna gärna skulle vilja följa med på festen! /Katarina
Igår kom ett paket med posten med hundgrejer. Bland annat en röd frisbee som jag beställt till Nanna. När lilla E fick syn på den sa hon att det inte funkar med frisbee - hundarna kan inte greppa den. Men så fel hon hade, min lilla älsklingsdotter!
Nanna blev överförtjust och fattade galoppen direkt! Vad som också var väldigt roligt var att till och med Mimmi ville vara med och jaga frisbeen! Visserligen har hon inte en chans mot sprintern Nanna, men ändå! Mimmi, som inte har velat leka på flera år, har börjat få leklusten tillbaka så smått. Här skäller hon på Nanna som precis knyckte frisbeen ifrån henne:
Nanna är både snabbare och smidigare. Hon är också mer företagsam. Vill hon ha något går hon lugnt fram till Mimmi, sätter sig bredvid och tittar en stund. Sedan tar hon helt sonika benet eller leksaken ifrån Mimmi - som snällt (?) lämnar över föremålet ifråga. De är precis som två små barn i en sandlåda - en mespropp som varken säger bu eller bä och en liten rackare som bara tar det hon vill ha.Vare sig det är hennes eller inte. Här kommer en stolt Nanna med bytet i munnen:
Det har tagit lång tid för Mimmi att acceptera Nanna fullt ut. Men nu tycker jag att det börjar gå riktigt bra. När de till och med leker ihop blir man alldeles varm om hjärtat. Fast Mimmi skäller fortfarande när hon leker - jag tror aldrig vi kommer kunna få bort det beteendet, tyvärr.
Det var en yster Nanna som följde med på tidig morgonpromenad i morse. Minusgrader och marken täckt av rimfrost. Nanna promenerade med nosen tryckt mot marken som vanligt - men idag riktigt frustade hon! Och hoppade och skuttade fram och tillbaka som en tok! Jag riktigt längtar efter första snön - undrar hur hon beter sig då?
