fredagen den 29:e april 2011

Neeeej då....

torsdagen den 28:e april 2011

Två steg framåt och ett bakåt

Så kan man väl sammanfatta  inkallningsträningen med Leia. Hon kommer blixtsnabbt när jag blåser i vissselpipan...förutom när vi har besök i skogen. Ett rådjurspar är alldeles för närgångna - de springer omkring i trädgårdarna och letar godsaker. Mina Kejsartulpaner smaskade de upp helt och hållet och jag bara väntar på att de skall ta resten av tulpanerna också... Så någonstans djupt där inne tycker jag det är bra att Leia jagar bort dem...

Idag mötte vi dem vid tomtgränsen. Jag fick faktiskt Leia att stanna -  och hon fick mängder av beröm! Men så började rådjuren springa...och då for hon efter. Nanna började skälla och gjorde också en ansats att springa efter - men hon stannade! -Min duktiga Nanna! Tycker faktiskt hon är otroligt duktig! Leia däremot...grrrrrrr...

Men vad tror du? Tror du jag tänker stanna när rådjuren springer? -Då tror du fel! Att springa är det roligaste jag vet!

Men skam den som ger sig. Vi fortsätter träna...

onsdagen den 27:e april 2011

Inkallningsträning - steg 1 och steg 2

Eftersom Leia nog skulle vilja leva livet som en jakthund...och apportera fåglar dagarna i ända...så är det svårare att träna inkallning med henne. Nanna var mycket lättare. Minsta lilla vittring och Leia blir både blind och döv. Framför allt döv. Så när jag läste om träning med visselpipa hos bland andra Kennel CoolaCox, så tyckte jag det var värt att testa.

En 'tyst' visselpipa inhandlades. Steg 1 gick lätt: jag blåste...och belönade med Frolic så fort de tittade på mig. Det tog inte lång tid innan de kopplade samman visselpipan med belöningen. (Samma princip som med klickern.)

Steg 2 gick också ganska lätt. Hundarna beordrades att sitta...fick kommandot 'vänta'...också blåste jag. De fattade snabbt vad det var jag ville. Enda problemet är att Leia har en tendens att tjuvstarta. Nanna sitter snällt och väntar in visselpipan, men Leia kan inte alltid hålla sig. På den första, lilla filmsnutten sitter hon kvar, men på den andra har hon redan tjuvstartat.






Just nu tränar vi steg 3: jag blåser sporadiskt i visselpipan när vi strövar omkring i vår lilla skog. Leia kommer för det mesta farande med farlig fart - med Nanna lunkandes efter...

Det här känns riktigt bra! Hade jag kunnat vissla själv så hade jag gjort det istället, men det kan jag inte. Så visselpipa får det bli i fortsättningen.

/Katarina

tisdagen den 26:e april 2011

Elektrisk stöt

Leia tyckte inte det var kul på promenaden alldeles nyss. När vi kom till hästhagen stack hon in sitt lilla huvud för att titta på ponnyhästen...också plötsligt skrek hon till i högan sky. Inte trodde jag att elen var på....

Stackars Leia - hon fattade inte vad som hände - men hem ville hon...med svansen mellan benen. Hon ville inte ens stanna för att nosa. Undrar om hon någonsin kommer våga gå där igen...

Det var här det hände! Fast bilden är tagen i juni förra året när Leia var en liten, liten valpis...

måndagen den 25:e april 2011

Vitsippor så långt ögat ser!

Om man skall sammanfatta den här påskhelgen vädermässigt, så finns det bara ett ord: underbar! Jag kan inte minnas en enda påskhelg med lika stabilt, soligt, ljuvligt vårväder. I morse gick vi i vitsippsskogen. Jag lät hundarna springa lösa en stund eftersom Leia nu är ganska duktig på att komma vid inkallning.

Det har varit en del skriverier om ormarna på bloggarna, och visst blir man lite påverkad och lite ängslig. Å andra sidan lär ormar vara skygga varelser så jag tror de kryper undan om de hör oss komma. Men helt säker kan man inte vara. Jag håller mig till stigarna med blicken på marken.

Nu är det vår i vitsippsskogen!

I morgon börjar skolan igen och snart är det sommarlov! Vi lärare brukar säga att det man inte hinner med innan påsk, det hinner man inte alls. Så nu gäller det att utnyttja tiden...och samtidigt njuta av våren...

/Katarina

söndagen den 24:e april 2011

Mitt första påskfirande

Jag hade fullt upp hela påskaftonen med att hålla ordning på lilla E,  stora P, lilla F och hans flickvän K. Också matte och husse, förstås. De målade ägg och hade någon konstig äggprickningstävling...det var massa skratt och oljud, kan jag berätta. Den som vann i år var Stora P! Hans ägg höll ända till finalen. Bra, Stora P! Jag hejade på honom. Titta bara här hur jag sticker upp mitt huvud bredvid honom för att ge honom min support! 


Heja dej, Stora P - jag tror du vinner!
Största möjliga tystnad...finalen pågår!



Tro bara inte att det räckte med de tokerierna. Nej då, efter lunchen var det påskäggsjakt. Matte hade skrivit ledtrådar på lappar som hon hade placerat ut lite här och var i trädgården.


Nu börjar påskäggsjakten!




Vi fick en riktig motionsrunda! Upp och ner på tomten sprang vi - i värmen... Nanna blev så trött så hon gick och la sej i skuggan, men jag hängde på. Hela vägen... På sista lappen stod det: "Ni är ju ganska barnsliga, så nu får ni gå och leka!"


Inte vet jag hur Lilla E fattade att äggen var gömda i lekstugan...hon är nog ganska klipsk ändå.


Gottegrisar!






Jag kan avslöja att varken jag eller Nanna fick några påskägg. Vi fick tuggben istället för det tycker vi är bättre. Påskägg är nog mer för tvåbeningar...men om bara matte hade lagt lite hundgodis i äggen, så hade Nanna och jag kunnat spåra upp dem direkt...utan några fåniga ledtrådar...


/Leia



lördagen den 23:e april 2011

Grattis Nanna!

Vår 'nallebjörn' Nanna fyller 3 år idag - på självaste påskafton! Hurra, hurra, hurra, hurra! Vilken tur att vi fick just dej...vår goa tjej!


Nanna fick ett gratulationskort som jag tänkte visa här på bloggen, eftersom Nannas mamma Tindra (visst är Tindra och Nanna ganska lika varandra...), brorsan Caspian och halvsyrran Lowa är med:







Så vi vill passa på och säga Grattis också till Caspian, Ceasar och Nossan!

fredagen den 22:e april 2011

Glad påsk!

Vi åker inte till Blåkulla, för vi är inga påskkärringar! Vi är bara två alldeles vanliga hundar som väntar på att stora P också ska komma hem och fira påsk med oss. -Stora P skynda dig hit!  Vi vill hjälpa dig och lilla F och lilla E att hitta påskäggen i morgon!  Vi är ganska bra på att spåra upp godsaker, nämligen...!






Glad påsk alla två- och fyrbenta vänner! Hoppas ni får en härlig påskhelg!

Cockerkramar från Nanna och Leia

torsdagen den 21:e april 2011

Pavlova och Pavlov

Jag måste börja med Pavlova. Den berömda australiensiska tårtan, alltså. Den bakade jag igår eftersom vi firade lilla E:s födelsedag i efterskott. Till hundarnas förtjusning kom både lilla E och lilla F hem igår!  Lyckan var fullständig. Efter ett stort fat med havskräftor satt Pavlova med jordgubbar, mango och passionsfrukt där den skulle!

Motivationen går genom magen, eller hur? Både när det gäller oss och hundarna. Jag har börjat förstärka  inkallningsträningen med hjälp av visselpipa - plus Frolic.

När Leia var valp kunde jag inte använda Frolic (som är Nannas favvogodis) eftersom Nanna tyckte att hon skulle ha Leias frolicar också. Det tyckte inte jag - så jag tog 'the easy way out' - Frolic bannlystes. Men nu har Nanna blivit så lugn och foglig så det går alldeles utmärkt att träna dem tillsammans.  (Hur gick det till? undrar du kanske... Hur blev Nanna lugn..? Det blev hon automatiskt när jag lugnade ner mig - svårare var det inte...)

Nanna har fått lära om. Hon är van att komma på 'kom!'. Så när vi började träningen med visselpipan satt hon snällt kvar och väntade när jag visslade. Så upptäckte hon att Leia kom till mig som en oljad blixt och hon ville ju inte missa några frolicar, inte. Så nu kommer båda två farandes...åtminstone så länge jag har godis med mig...

Här kommer den oljade blixten, aka Leia.


Stämmer Pavlovs experiment så kommer det så småningom fungera även utan godis. Även om det finns viltspår i skogen. Och det tror jag. Jag tror på Pavlovs hundar. Och på Pavlova.

/Katarina

onsdagen den 20:e april 2011

Stolt och glad

Jag hittar alltid dom största pinnarna! Jag är faktiskt världsbäst på att hitta och bära omkring på långa pinnar. Lillasyster Yster hittar bara småpinnar och hon tappar lätt intresset. Men inte jag! Jag är stolt över mina fynd!








Kram från Nanna

tisdagen den 19:e april 2011

Kan hundar känna medlidande?

Jag tror det. Absolut. När Nanna kvider i högan sky vid rakning eller kloklippning, sluter Leia upp när 'behandlingen' är klar och fjäskar med henne. Och när Leia klagade högt över ett getingstick förra sommaren, stod Nanna ängsligt bredvid och tittade på henne. Igår kom ännu ett bevis.

Vi tittade på djursjukhuset. Flera kameler skulle undersökas 'bakvägen' för att kontrollera om de var dräktiga. En av kamelerna kved högt och länge eftersom det gjorde ont. Jag lovar; Nanna har aldrig varit i närheten av en kamel och än mindre hört kamelernas klagovisa. Men vad gör hon?

Hon stirrar stint på tv:n och börjar gnälla, därefter börjar hon yla och hon slutar yla inte förrän långt efter det att kamelen har tystnat.

Empati? - Jag det.

/Katarina

måndagen den 18:e april 2011

Herre på täppan!

Nanna är som hon är. Världens goaste och kramigaste hund, men också en ganska bestämd ung dam som vet vad hon vill. Och allra mest vad hon inte vill.

När mormor och tillika Tangos dagmatte kom på lunchvisit idag, blev Nanna först jätteglad! Samtidigt visade hon tydligt hur undergiven hon kände sig gentemot Tango - hon kröp fram mot honom med svansen mellan benen. Men fram till honom, det skulle hon.


Herrbesök till flickorna!
Leia hälsar glatt på mormor och Nanna springer
runt av glädje
Puss på dej, Leia! sa Tango
Men ska du inte hälsa på mej, tyckte Nanna...
...varför vänder dej bort från mej, Tango?
Vill du inte leka med mej?
Jo, men först ska jag pinka in revir! sa denna
stiliga herre.

Efter en stunds lek tyckte Nanna att det räckte. Hon ville vila sig och vara ifred. Därför fräste hon till mot Tango och han förstod direkt! Han respekterade hennes 'nej!' och började leka med Leia istället. Till Leias stora förtjusning, kan tilläggas...

/Katarina

söndagen den 17:e april 2011

Dagens nya ord: strumphund

När man är en fågelhund som inte får jaga, vad blir man då? Jo, en strumphund, så klart!


Husse tycker jag är ganska jobbig eftersom han inte får ha sina strumpor i fred. Matte tycker jag är jätterolig och duktig också, för den delen. Hon berömmer mig varenda gång jag har fångat en strumpa. Hon säger att det där speciella pipet och ärevarvet jag gör, med strumpan i munnen, är gulligt... Gulligt, jag vill inte vara gullig... Jag vill bara göra skäl för epitetet fågelhund. Den jagande stumphunden, det är jag det!


När man är en apporterande hund, så hämtar man saker. Fågelhundar
hämtar fåglar och jag hämtar strumpor...för några fåglar får jag inte tag på.




/Leia

lördagen den 16:e april 2011

Här vaktar jag!

Inga inbrottstjuvar göre sig besvär - jag är världens bästaste vakthund, enligt matte. Jag är uppmärksam och uthållig. Ingenting undgår min stränga blick. Alla som öppnar grinden möts av mitt barska skall. Är man vakthund, så är man. Och förresten, vem skulle annars vakta..? Min fjantiga lillasyster Yster tycker alla skall vara välkomna. Det tycker inte jag! Alla jag känner får gärna komma hit - men inga andra!


Voff från Nanna

fredagen den 15:e april 2011

Fy för valppäls...

Mina nya, lyxiga, rosa lakan är alldeles brunfläckiga. Inte av smuts, men av valppäls. Trots att jag kammar och borstar och plockar Leias päls så gott som dagligen, så fäller hon och fäller och fäller... och det syns var hon sover om nätterna...

Ryggen och frambenen och låren är släta och fina, men det finns ändå mängder av valppäls kvar. Särskilt på huvudet. Där vill det inte släppa. Eller är det jag som inte kan..?

Framifrån ser hon ganska ok ut:



Men om man tittar från sidan så förstår ni nog vad jag menar. Rena punkfrisyren:



Hon har fyllt ett år - borde inte pälsen släppa nu? Ska jag vänta ytterligare eller ska jag effilera? Det är frågan...

/Katarina

torsdagen den 14:e april 2011

När man blir vuxen har man inte lika stor leklust längre...

Någonstans läste jag att tikar ofta slutar leka efter tvåårsåldern. Det tyckte jag lät så dumt när jag läste det,  så jag fäste mig inte vid det. Men nu undrar jag om det ändå kan ligga något i det..?

Nanna blir snart tre år och jag tycker hon leker allt mindre. Springa efter pinnar, ja! Och efter frisbeen, jo!  För att inte tala om dragkamp - det gillar hon! Men hon tappar intresset allt tidigare nu - det är uppenbart. Hon ligger hellre och tittar på när Leia och jag leker.

Men så köpte jag bollen med stort B. En blå, taggig historia med en bjällra i. Den gillar hon! Leia har inte en chans. Nanna bär omkring bollen - stolt som en tupp. Ibland släpper hon den framför mig för att jag ska kasta iväg den, men tro inte att hon kommer tillbaka med bollen till mig igen. Inte! Hon bär omkring den och när hon lägger sig ner för att vila ligger bollen framför henne.


Vet inte om det kan kallas för lek, men en kär leksak är det i alla fall.

/Katarina

onsdagen den 13:e april 2011

Finns det något bättre än att gnaga på en pinne?

Mums, tycker Nanna

Mumsfilibabba, tycker Leia

Det gör det säkert - men pinnar är inte dumt det heller, tycker både Nanna och Leia.

/Katarina

måndagen den 11:e april 2011

Inlägg i fästingdebatten

Vårvärme betyder massor med positiva saker. Också en negativ. Fästingar. Dessa eländiga kryp som vaknar redan vid en temperatur av 7 grader och som sprider så mycket elände... 7 grader. Det innebär att de onödiga små krypen är i full gång. Nanna har redan fått minst två stycken för trots att jag kollar igenom hundarna noga, så missar jag säkert några.

"Ser ni nåt konstigt med oss? 
-Husse tycker det ser ut som om vi ska
gå på kalas. Han tycker 
vi är så 
söta i våra fästinghalsband."


I höstas fick jag Borrelia och det var inte kul. Hundarna hade fästinghalsband hela sommaren och fick inga fästingar alls. Men i september tänkte jag att sommaren var slut och tog jag av dem. Det var alldeles för tidigt, med facit i hand. Nu är vovvarna utrustade med nya halsband - för inte tänker jag chansa. Droppar i nacken har jag provat och de fungerade inte tillräckligt bra. Vi har fullt med rådjur i skogen och därmed också mängder av fästingar. Har man då två goingar som gärna kryper upp i sängen frampå morgonkvisten, så får de helst vara fästingfria. Att dela säng med hundar är mysigt, men att dela säng med fästingar...nej tack!

/Katarina


söndagen den 10:e april 2011

Sele eller halsband?

I  Hundsport nummer 3/2011, skriver Anders Hallgren att selar är skonsammre än halsband. Han relaterar till den norske veterinären Are Thoresen som menar att 78% av 350 fall som han har följt upp på sin klinik, har skador i nacken på grund av halsband. Det tål att fundera över, eller hur?

Själv använder jag numera selar på mina hundar - fast det är inte av nämnda orsak. Nej, jag upptäckte helt enkelt att både Nanna och Leia går mycket bättre med sele. De drar inte när de har selarna på sig, men ibland (när jag är lite lat) tar jag tvillingkopplet med tillhörande halsband. Då är det precis som om de båda två tänker: wow! ingen sele...nu ska vi streta och dra...


Jag började med en lära-gå-sele till Leia eftersom hon drog som ett lokomotiv. Efter någon månad gick hon så fint så jag köpte en annan sele till  henne. Och jag är så nöjd med resultatet så nu har Nanna haft lära-gå-selen i en månad så nu går också hon fint utan att dra. - Och det är skönt!

Leia: Jag har en 'riktig' sele jag, trots att jag bara är ett år. För jag kan gå fint, jag!
Nanna: Men jag ska också få en riktig sele nu när jag har lärt mig gå utan att dra. Så det så!

/Katarina

lördagen den 9:e april 2011

På Blocket...nästan

Våren kom hit idag och vi har tagit tillfället i akt att göra lite trädgårdsarbete. Köksträdgården är rensad och gödslad och jag har satt lök och vitlök. Hundarna har varit ute precis hela dagen. Nanna ligger mest och vaktar, medan Leia går på upptäcksfärd. Underbar dag, med andra ord!

Men så plötsligt upptäcker jag förödelsen. Frösådderna som jag bar ner från mitt lilla inneväxthus till uterummet låg söndertrasade...någon hade roat sig med dem. Mina frösådda pelargoner som jag har vårdat dagligen i flera månader låg utspridda på uterumsgolvet och jag visste med en gång vem som hade orsakat detta... Hon hamnade nästan på Blocket...billigt...

Matte svor över mej... precis som om jag vore den skyldiga...
Ja, inte var det jag i alla fall. Jag har legat här och vaktat hela dagen.

Fy sjutton, vad arg man kan bli! Men inte särskilt länge. Så det är ingen idé att ni letar efter annonsen - hon är inte till salu längre...

/Katarina

fredagen den 8:e april 2011

Nytt spårförsök

Jag bestämde mig för att avboka Leias spårkurs eftersom det var en fortsättningskurs i personspår och hon är ju bara en nybörjare. Ingen idé att gå för fort fram, tycker jag. Så vi fortsätter att träna själva och hoppas på att det dyker upp en lämplig kurs längre fram.

Orange snitsel och ett ordentligt avtramp: 
här börjar spåret


Det är  inget fel på Leias luktsinne - tvärtom! - men hon tappar lätt koncentrationen. Hennes största passion här i livet verkar vara fåglar (inte så konstigt eftersom hon faktiskt är en fågelhund...). Finns det fåglar i närheten så blir Leia alldeles lycklig - och hon går ofta med uppvänt huvud och spanar upp mot träden...

Här har matte trampat - det är jag säker på!

Korta spår tar hon klockrent. Inga som helt problem! Och hon tycker det är kul! Men på de lite längre spåren tappar hon lätt fokus och ägnar sig åt mer spännande dofter som korsar spåret. Det får mig att tänka på mina elever - en del kan koncentrera sig i timmar i sträck medan andra tappar fokus helt bara någon tappar en penna i golvet...

Nu närmar vi oss burken med köttbullar!


Personspår är för mig en härlig fritidssysselsättning som man lätt kan utöva nästan överallt. Så målet är att träna Leia så att hon blir lika duktig som sin storasyster, så att vi får många mysiga stunder tillsammans i spåret.

/Katarina

onsdagen den 6:e april 2011

Leia 1 år!

Den lilla hundvalpen som flyttade hem till oss i början av förra sommaren fyller ett år idag! Hurra, hurra, hurra, hurra! Då - i somras - var hon en liten och väldigt söt valp som försiktigt utforskade världen med stor nyfikenhet.




Nu, vid ett års ålder, är hon vacker som en dag och otroligt kelig, lugn, busig och försiktig i en härlig blandning. Veterinären som vaccinerade henne förrgår var alldeles hänförd. Hon tyckte att hon var så fin och att hon hade ett ovanligt trevligt temperament. Och det tycker hennes stolta matte också!

-Grattis, älskade Leia!


/Katarina

söndagen den 3:e april 2011

Tjuveri

En sak blir tydligare och tydligare - Leia är tjuvaktig som en skata. När hundarna får mat utspelar sig följande:

Leia får först eftersom hon sätter sig direkt  och väntar på 'varsågod'. Sedan får Nanna sin mat i andra änden av köket. Hon hoppar först rakt upp i luften av glädje när hon förstår att hennes mat är på g, sedan sätter hon sig också och väntar på 'varsågod'. Nanna lägger sig ner och äter i godan ro. Sedan går hon därifrån.

Leia, däremot, står  upp och äter och så fort Nanna lämnar sin skål sticker hon dit och börjar äta från resterna. Hon går sedan emellan skålarna. -Hon tror uppenbarligen att Nannas mat är godare...

Nästa scenario gäller kvällarna. Hundarna får varsin tvinnad tuggsticka för att  hålla tänderna i trim. Leia kutar direkt upp med sin i soffan och Nanna gör först ett glädjeskutt och sedan lägger hon sig under soffbordet.

Ibland ligger Nanna bara där - utan att tugga, medan Leia äter upp sin tuggsticka. Vissa kvällar morrar Nanna svagt för att tala om att det är hennes ben - men inte alltid. När Leia har ätit färdigt börjar hon spana mot Nannas håll och förmodligen funderar hon på hur hon ska kunna komma åt Nannas ben. Hon ligger och lurpassar...

Precis så var det i går kväll. Nanna låg och vaktade sin tuggsticka men efter någon timma blev hon törstig och gick för att dricka vatten. Innan någon hann blinka stack Leia ner från soffan, norpade Nannas ben och hoppade nöjd tillbaka upp i soffan. Som en tjuvaktig skata.

Vaddå skata? Man är väl inte dum heller..?


/Katarina

lördagen den 2:e april 2011

Spår-fiasko

På väg mot orange snitsel som betyder 'framåt'...
Jag försöker träna personspår med Leia så att vi kan börja på fortsättningskursen på lördag. Det blir nämligen ingen grundkurs i år...

Så tidigt i morse satte jag igång. La två nya spår och lät dem ligga i en timma.

Tog med båda hundarna, band Leia vid ett träd och satte på Nanna spårselen. Gladare hund får man leta efter! Hon fullkomligt älskar detta! Nosen i backen... framåt... vinkel... framåt... vinkel igen... framåt... och målgång!

Röd snitsel = målgång och burken med köttbullar.
Nöjd och glad smaskade hon i sig köttbullarna - trots att de knappt var tinade. Hon hade med lätthet klarat ett mycket längre och svårare spår!



















Under tiden satt Leia snällt vid trädet och väntade. Hon finner sig i det mesta, faktiskt och är duktig på att sitta och vänta. Hon är den lugnaste av våra två hundar - förutom när det finns fåglar och rådjur i närheten...

I början gick det bra, men sedan hittade hon intressantare spår...
Leias spår var betydligt enklare. Inga vinklar, bara en svag böj åt vänster. Jag trodde verkligen hon skulle klara detta galant, men ack så fel jag hade! Hon var inte ett dugg intresserad av mitt spår... Däremot hittade hon mängder av andra spännande lukter... Jag gjorde som jag lärde mig på Nannas spårkurs: jag stannade när hon gick fel och väntade på att hon skulle få upp spåret igen. Jag väntade förgäves, kan jag erkänna. Leia bara stod där och tittade undrande på mig... Då försökte jag dra henne lite framåt i spårets riktning, men det fungerade inte heller. Totalt fiasko! Jag tror hon skulle kunna bli en utmärkt jakthund...det är bara det att jag är totalt ointresserad av jakt...

Det verkar inte vara någon idé att börja på fortsättningskursen nästa lördag. Undrar om de accepterar en sen avbokning..?

/Katarina