Vad är väl gröt mot...?

Pyttelilla L har visst lärt sig tycka om gröt, berättade hennes pappa i telefonen igår. Pyttsann! Gröt! Det kanske passar en fyramånaders människovalp - men det finns bättre käk för oss hundar, om du frågar mej!

Jag är så glad, för jag har hittat någonting delikat!

Nanna! Kom hiiiit! Du kan få smaka!

Förpackade i lagom stora portionsbitar och härligt halvfrusna...

Bara nu inte någon kommer och knycker vår skatt...

Om vi gräver ett hål i snön och puttar i resterna, så fungerar det nog som ett kylskåp...

/Leia

Istid på väg

Minsann! Isen har börjat lägga sig på havet - men bara invid land. Den bär inte mig, i alla fall... Men både Nanna och Leia vågade sig ut igår för att testa. De tyckte det var riktigt kul att 'åka skridskor'!

Badkrukan Leia skulle ju aldrig få för sig att ta sig en simtur frivilligt, men Nanna hade nog gjort det om hon hade fått för mig. Tack och lov att hon lyder - jag var lite rädd att hon skulle ge sig ut till det öppna havet. Men hon kom snällt tillbaka när jag kallade på henne. Med facit i hand var det nog lite dumdristigt att släppa hundarna lösa på den tunna isen - vad hade jag gjort om de hade brakat igenom? Och inte kunnat ta sig upp på isen igen..?

Jag kommer, matte! Inget bad idag!

Till nästa helg ska det bli ännu mycket kallare, så då lägger sig kanske isen så att den bär även mig.

- Vad hände med våren?

Bara brända barn skyr elden

Hundarna, däremot, verkar inte ha någon inneboende skräck för eldar. När vi eldade upp en hel massa rhododendronkvistar och annat skräp igår, sprang hundarna omkring och lekte alldeles intill.

Här kommer jag farandes från skogen! Vad gör ni?

Eldar ni? 

Tilläggas kan, att de fortfarande luktar rök...

Kan du vissla, Johanna..?

Nej, jag kan inte vissla. Har aldrig kunnat, trots otaliga försök. Jag har tränat massor den senaste månaden eftersom det skulle vara så behändigt att ha en inbyggd visselpipa med sig överallt. Men icke... Det kommer bara små fjuttiga ljud ur munnen som kanske - om man är riktigt snäll - kan sägas likna en vissling en liten aning. Men bara en liten.

När vi tränar inkallning försöker jag få till ett visselliknande ljud - förstärkt av kommandot Kom!. Och det funkar ju bra så länge hundarna inte är alltför långt borta. Och de kommer för det mesta springandes när jag kallar.

Jag blir alltid så glad och alldeles varm inombords när jag ser mina två ivriga lurvbollar komma farandes emot mig i full fräs!

One of these days...ska jag kunna vissla på riktigt. Som Johanna i den gamla visan...

En liten fredagshälsning...

... från en lycklig hund!

Jag tycker om snö!

Ha en go fredag!

Just nu tränar vi...

... balans på en nedfallen trädstam.

Den är ganska lång, vår balansbom...

...men inte särskilt hög. En halv meter över marken, ungefär.

Ganska lagom, tycker vi!

Matte har planer på att flytta upp våra hopphinder och våra slalompinnar till skogen för att få ihop till en liten agilitybana där.  Och därför behöver vi vår balans-trädstams-bom.  Hon hoppas sedan kunna sitta gömd bland enebuskarna och spana på rådjuren och älgarna när de leker agilityhundar...

/Nanna och Leia

Plötsligt har jag börjat vinna...

Blev totalt överraskad igår när en vinst från en tävling i Härliga hund damp ner i brevlådan. Koppel och halsband från Märta Maräng - så läckert! Det är Leia som är den egentliga vinnaren, men jag är nog den som är allra gladast!

Nu måste jag bara bestämma mig för vilken design jag ska köpa till Nanna - för hon måste väl också få bli vårfin..?

Energinivåer

Den lilla loppan springer, skuttar och hoppar mycket, mycket mer än vad Nanna gör. När Nanna springer 2 varv i skogen springer Leia 20. Minst.

Jo, jag har en massa spring i benen!

Samma sak när hundarna leker. Leia springer runt, runt och försöker få igång Nanna. Nanna deltar en liten stund, sedan står hon mest stilla oh viftar på svansen medan Leia springer rundor. Inte konstigt kanske att Leia håller sig smal om midjan...

Ska vi leka?

Så sant, så sant

/Nanna

Lika olika

Alla som har fler än en hund har säkert gjort samma upptäckt: de härmar ofta varandra. Man är ute och promenerar också plötsligt - som på en given signal -  tar båda hundarna sats och dyker ner på exakt samma grässtrå och luuuuuktar och luuuuuktar...

Hittar en av dem en alldeles extraordinär grästuva att kissa på, ska den andra också kissa just där. Helst samtidigt.

Och lägger en av hundarna sig på rygg på golvet för att riktigt sträcka ut sig - så vips! har den andra hunden också lagt sig på rygg alldeles intill.-  Riktiga härmapor, är vad de är!

Här luktar det gott! Och här med!

Nu vrider vi oss lite åt höger...

... också kröker vi lite på ryggarna...

...också kör vi ner nosarna ordentligt under snön igen!

Den som härmas mest här hemma är Leia. Kanske just på grund av att hon är yngst och underordnad Nanna. Ibland när jag erbjuder hundarna var sitt tuggben - och som alltid erbjuder jag Leia först för att motverka hierarkin - så sitter Leia bara kvar utan att ta benet. Erbjuder jag då Nanna ett likadant ben, tar hon det blixtsnabbt och sticker iväg. Och DÅ passar det lilla Leia också. DÅ vill hon minsann ha ett likadant ben som storasyster fick.

Trots väldigt olika personligheter, härmar de ofta varandras rörelser. Lika och olika. På samma gång. Precis som vi människor. Gäspar en, gäspar snart en till...

Titta det snöar, titta det snöar...

Nu har också vi fått snö! Stora, vita flingor dalar just nu ner från himlen samtidigt som det blåser rejält. Det var två glada vovvar som stack till skogs i morse. Glädjen över lite snö går inte att ta miste på:





Ser ni den lilla rumpan här nedanför? (Sötare rumpa finns nog inte...) Leia hittade en väldigt intressant grop som hon var tvungen att utforska. Exakt vad det var hon hittade får vi nog aldrig veta.

Idag var det extra kul i skogen, matte!

Ständigt på språng!

Nu är det alldeles, alldeles vitt ute och snön fortsätter att vräka ner. Men det är nollgradigt, så vi får se hur länge snön blir kvar. Hur ser det ut hos er?

Tillägg 14.00:


Så här mycket snö har vi nu:



Och så här många snöbollar i pälsen:

Konstigt

Vintern kom visst av sig - igen. När jag kom hem vid ett-tiden idag flödade solen och promenaden jag hade planerat, förvandlades istället till trädgårdsarbete. Har nog aldrig sett snödroppar tidigare i januari..! Vilken konstig vinter vi har haft så här långt.

Det senaste året har jag varken haft lust eller ork att arbeta i trädgården - eller inomhus för den delen -  men nu tror jag faktiskt att trädgårdsnörden så sakteliga håller på att vakna till livs igen...

Här vaktar jag!

Hundarna verkade också njuta av solen. Nanna satt på verandatrappan som vanligt och höll utkik ner mot vägen. Och Leia svansade runt mina fötter och plockade upp diverse kvistar att gnaga på. Också fick de faktiskt det där mellanmålet som de efterlyste i förra inlägget.

Mumsfillibabba!!!

Det blev faktiskt en riktigt härlig eftermiddag!  Och efter ett par timmar i solen var både jag och hundarna så trötta att vi blev tvungna att ta igen oss. Nu är den stora frågan: kommer snön nu till helgen? Nu, när våren också verkar vara här?

Var är käket?

- Skulle inte vi äta mellanmål?
- Jo, vart tog servitören vägen?
- Hallå , skulle vi kunna få menyn?

Äntligen fredag - ha en bra helg!




 

Någonting rör sig där borta...

Det susar bland träden, det knakar bland kvistarna på marken där vi trampar omkring. Trots att det är mulet och rått i luften kvittrar en och annan fågel högt ovanför våra huvuden. Så plötsligt stelnar båda hundarna till och stirrar intensivt mot en och samma punkt i fjärran.

- Vad är det som händer?
- Vad hör de som inte jag hör?
- Vad ser de som inte jag ser?

Jag tittar mig omkring men ser ingenting ovanligt. Frågorna förblir obesvarade. Och så plötsligt är båda hundarna på språng igen. Det var tydligen inget viktigt...

Rutiner

Ett dagligt strövtåg i vår lilla skog är ett måste! Särskilt härligt är det på lunchen, de dagar då solen skiner.

Det räcker med att titta på hundarna när de skuttar runt i skogen så vet man: de har det väldigt bra. De trivs. Livet rullar på med rutiner och en och annan överraskning. Men mest rutiner. Och det trivs hundarna bra med! Jag med, för den delen.

Vi känner varandra väl och förstår varandra ganska bra. Trots att vi talar olika språk. De tolkar mina rörelser på morgnarna och förstår skillnaden på frukost vid matbordet och frukost på sängen. Mest älskar de frukost på sängen för då får de en halv knäckemacka med ost på. Jo, jag vet...ett liv i sus och dus...

De förstår skillnaden på 'ska vi gå en sväng?' och 'kom så går vi upp i skogen!'. Mest älskar de att gå upp i skogen och ströva omkring bland snåren. Men koppelpromenader är heller inte fel. De visar sin glädje med ivrig svansviftning och Nanna brukar hoppa upp och 'pussa' min hand åtminstone en gång under varje promenad. Det är hennes sätt att tala om att hon gillar det vi gör.

De trivs när jag sitter och jobbar i mitt arbetsrum. Då vet de var de har mig - de kryper upp i extrasängen som står där och lägger sig till rätta - tätt intill varandra.

De tycker om när vi frågar: ska vi leka? Då springer de fram till leksakskorgen och väljer ut varsin leksak. Nanna väljer oftast pip-draken och Leia tycker mest om dragkamper.

De älskar att träna vardagslydnad. När jag tar ner belöningsväskan vet de med säkerhet att det står träning på schemat.

De tycker också om när vi sätter oss tillrätta i soffan för att titta på tv. Då kopplar de av - och ser fram emot tuggbenen som de får i hopp om att tänderna ska rensas.  Och för att de gillar att tugga!

Men det konstigaste av allt: de tycker det är helt ok när jag åker iväg till jobbet. Då hoppar de självmant upp i sängen och sätter sig för att vänta på en godisbit. Jag behöver inte säga till dem att jag ska  åka - de tolkar mina gester. Mina hundar är duktigare på att läsa mig än vad jag är på att läsa dem.

Vad händer nu? Är det dags att gå hem?