99.02.24

Den tjugofjärde februari nittonhundranittionio föddes vår Mimmi. Idag skulle hon fyllt elva år. Därför vill vi hälsa till henne idag. Vi vill hälsa att vi saknar henne så att hjärtat gör ont. Men att hon ändå är med oss vad vi än gör, i allt vi gör. Och att minnet av henne dunkar och dunkar, och lever, i våra hjärtan. Grattis älskade.

You havent been gone very long but it feels like a lifetime.

/Elinor och Nanna

Tack

Varmt tack för alla vänliga och omtänksamma hälsningar och tankar. Ni skall veta att de värmer.

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

Mitt hjärtas låga

När jag var nio år gammal förberedde jag mig på att hålla en hund genom att bära runt på min nalle. Väldigt snart blir jag tjugo år gammal. Det här är elva år av mitt liv. Det här är det enda liv jag vet. Jag förundras över hur en så liten varelse kan innehålla så mycket kärlek. Jag förundras över allt hon har varit och gjort. För alla tårar hon torkat. För alla hjärtslag hon gett mig. För all kärlek hon fått mig att känna. För den trygghet hon gett. För alla sömnlösa nätter hon räddat. För hur hon har gjort mig till en bättre människa. För hennes existens. För allt. Och för det. För det är jag tacksam. Om kärlek hade varit tillräckligt hade hon varit kvar för alltid, mitt hjärtas låga.

(det här är den finaste låten jag vet, till det finaste jag vet)

/Elinor

Sorg

Vår älskade Mimmi fick somna in idag. Det känns ofattbart och redan väldigt tomt efter henne.

Klockan halv sex i morse krafsade hon på lilla E:s dörr och ville in. Hon var då rejält dålig och vi åkte till djursjukhuset så fort det öppnade. Livmoderinflammationen var då i ett akut skede och det fanns ingenting annat att göra än att låta henne somna in. Hon somnade lugnt och stilla i lilla E:s knä - precis så lugnt och stilla som hon alltid har levat.

Älskade, underbaraste Mimmi...

Kinkeplutt

Mimmi vill inte äta hundmaten längre. Hon fick matrester uppblandat med hundmat när  hon var liten och gradvis blev det allt mindre hundmat och allt mer rester. Resultatet blev övervikt.

Vi lyckade till slut vänja henne vid torrfoder igen, men nu har hon bestämt sig för att sätta stopp.

Hon ratar hundmaten och hon ratar de små tuggbenen som hon gladeligen stoppade i sig för ett par månader sedan. Hon vill ha 'riktig' mat och Frolic. Men Frolic är hundgodis hos oss...

Att husse sticker till henne lite kött och ägg och sådant, fick jag inte reda på förrän i går kväll. Det har han smugit med.    ; )

Frågan är vad vi gör nu? -Ger vi Mimmi annan mat så vill givetvis Nanna också ha det. Och då är väl risken stor att även Nanna blir överviktig. (Det är ju så svårt att beräkna lagom portioner när man serverar 'människomat'.)

Är det någon som har några bra råd?

En gammal hund

Mimmi blir 71 år i februari om man räknar om till människoår. Öroninflammtionen har gett med sig men hon har sina juvertumörer. Och det märks att hon börjar bli gammal och trött. Hon vill vila mycket och ta det lugnt. Mimmi bestämmer själv om hon vill följa med på promenad eller inte. För det mesta vill hon inte och då slipper hon. Det är bara när jag lockar med skogen som hon verkligen vill följa med. Då kommer hon farandes och viftar på svansen!

Senior

"Jag har blivit Senior. Det är något mycket aktningsvärt, så idag skall jag få gå på en Senior-kontroll. Det ni!"








/Mimmi

Var god stör ej!

Hon tar chansen så fort hon får den, våran Mimmi. Biabädden är alls inte lika skön som en riktig säng.

När lilla E kom hem i natt, smet Mimmi ner och tiggde sig upp i hennes säng...









Visst ser hon ut att sova gott? Och eftersom här regnar småspik så lär hon stanna kvar där i sängen större delen av dagen. Den gamla damen tycker nämligen inte om att vara ute när det regnar...

Däremot har Nanna och jag varit ute på en lång promenad och det var riktigt skönt. Milt och gott - trots regnet.

När Mimmi gick vilse i skogen

Ännu en underbar höstdag. Eftersom vår tomt gränsar till skogen, är det lätt att ta sig dit. Jag bytte snabbt upp till gummistövlar så fort jag kom hem från skolan och frågade hundarna om de ville följa med upp i skogen - och fick glada skall och viftande svansar till svar.


För en gång skull gick Mimmi först. Det är ovanligt, eftersom Nanna alltid vill komma etta.




Någonting gjorde att Nanna dröjde sig kvar vid en enbuske - måste ha varit en ovanligt god lukt...













Vi gick längre och längre in i skogen. Nanna släpper mig aldrig helt ur sikte, men det gör Mimmi. Hon är så glad och självsäker i skogen. Plötsligt var hon borta. Jag ropade och ropade, men ingen Mimmi. Jag börjar faktiskt tro att hon hör lite dåligt - hon är ju snart 11 år, så det vore väl inte så konstigt.








Nanna förstod nog att jag letade efter Mimmi - hon sprang tillbaka en bit som för att leta. Ingen Mimmi. Hon irrade omkring en stund, men gav sedan upp och kom tillbaka till mig.






"Jag hittade henne inte, matte..."



Vi gick runt och letade ett bra tag, Nanna och jag, men ingen Mimmi.

Till slut tänkte jag: 'hon hittar väl hem, skogen är ju liten och hon är van att springa omkring där'. Så vi gick hem.





Och där satt Mimmi och väntade på trappan!


-Dessa goa hundar!

Vi vill ha sommar året om!

Mimmi har hittat sitt eldorado. Att följa med på promenader har blivit mycket roligare nu sedan Nanna flyttade in, men att strosa omkring uppe i den blivande köksträdgården är ännu mycket, mycket bättre. Där finns gott om skrymslen och vrår och förmodligen spår av både möss, harar och rådjur... Som tur är så har hon ännu inte lyckats fånga något byte - släpar hon in en mus så skriker jag! Men får Mimmi som hon vill, så har vi sommar året om med öppna dörrar ut till trädgården så att hon kan gå på musjakt precis när hon vill...

Tja, inte skulle jag ha något emot det heller...och inte Nanna heller för den delen...

Mimmis favoritsysselsättning

Mimmi är familjens jägare. Hon hittar massor av spännande saker i trädgården. Särskilt skuggrabatten och rabatten utanför uterummet. Vi vet inte riktigt vad det är hon jagar, men tror att det är skogsmöss.










Mina låga nätstaket hindrar henne från att förstöra rabatterna - åtminstone än så länge. Båda hundarna är väluppfostrade ( !? ) och låter sig faktiskt stoppas av de låga näten.

Fast Mimmi gör vad hon kan för att forcera dem...utan att hoppa över...än så länge, vill säga...

/Katarina

Alltid sist

Stackars Mimmi - hon kommer alltid sist! Hon är 10 år gammal och inte lika snabb som Nanna. Mimmi har inte alls lika mycket energi som Nanna har, så hon får snällt finna sig i att hamna på efterkälken...både uppför...











...och nerför. Men visst är Mimmi tapper som hänger på vårt yrväder!

/Katarina

Mimmi tycker om att hålla lilla E sällskap. Hon smiter gärna in i hennes rum för att lägga sig i hennes säng för att vila. Eller så lägger hon sig på golvet vid hennes fötter när hon sitter i köket. Och sätter hon sig ner 'på marken' är Mimmis lycka fullkomlig...

/Katarina

Idag börjar Mimmi medicinera mot sin 'svarta' mage. Veterinären säger att huden troligen är överväxt med stafylokocker, på grund av att organen är överansträngda. Antagligen är det övervikten hon fick i samband med sin hjärnblödning för tre år sedan, som ställer till det. Så det blir till att äta antibiotika i 40 dagar - också hoppas på att det inte kommer tillbaka.

- Krya på dej, Mimmi!


/Katarina

'Lilla' Mimmi

Här kommer vår goa, lilla Mimmi gående. Hon har varit på strövtåg och försökt fånga möss. Tror inte hon fick tag på några...

Tänk att vår gamla Mimmi numera är vår 'lilla' hund - hon väger flera kilo mindre än Nanna...

Mimmi har blivit friserad idag. Hon har så enormt mycket päls, den stackarn! Jag har klippt bort massor med päls - och ändå har hon en hel del kvar.

Vår lurv-maja Nanna blev däremot inte friserad idag - hon skall trimmas på fredag förmiddag hos Malin. Det ser jag verkligen fram emot. Just nu är hon så långhårig att till och med torra löv fastnar i pälsen. För att inte tala om pinnar... Hon är ömhårad, den lilla damen, men hon har ändå blivit duktig på att stå kvar medan skräpet plockas bort ur pälsen.

/Katarina

Mimmi har blivit leksugen

Hon har blivit leksugen på gamla dar, våran Mimmi. Hon följer glatt med Nanna ut genom dörren för att leka.

Nanna springer rundor runt Mimmi, och Mimmi viftar på svansen...och skäller. Hon kan inte leka utan att skälla...












Nanna däremot, är exemplariskt tyst när hon leker. Och hon är jätteglad att Mimmi nu äntligen har lärt sig att leka. - Bättre sent än aldrig!






Och vi är också glada för Mimmis skull, så vi förlåter henne gärna.

/Katarina

Grattis världens goaste Mimmi på 10-årsdagen!

Du är en sådan stabil och lugn liten vovve - nöjd och glad bara du får massor av mat och någon mjuk säng eller soffa att sova på.

Tack och lov att du inte strök med den där dagen för 3 år sedan, när du fick din hjärnblödning. Och jag som trodde att det var Borrelia du hade fått... Det var under konvalescensen som du la på dej och blev en liten tjockis. Men när familjen utökades med Nanna och du fick börja äta juniorfoder, så rasade kilona av dej. Och du fick tillbaka ditt glada humör och din leklust.








Du är nog hela familjens hund; du tyr dej till oss alla. Och det är vi så glada och tacksamma för. Nu håller vi tummarna för att du får behålla hälsan länge, länge...

















/Katarina

Vår kära, gamla Mimmi

Vår kära, gamla Mimmi har fått ett nytt liv. Lilla Nanna har gjort att hon har piggnat till betydligt.

För drygt 2 år sedan, när hon var 7 år gammal, fick hon en liten hjärnblödning. Under konvalescensen blev hon tjock och orörlig. Hon ville inte längre gå ut på promenader och hon tappade all lust att leka. Hon blev också rädd för andra hundar; skällde om hundarna vi mötte var stora eller till och med små, om de var tikar.

När Nanna gjorde entré i juni var Mimmi måttligt road. Ibland lyckades Nanna visserligen få igång henne på lek, men då skällde Mimmi som en galning. Hon verkade både glad och rädd på samma gång. Men för det mesta har hon gjort sitt bästa för att undkomma både lek och närgångna kontakter med Nanna.

Mimmi har gjort sitt bästa för att säga ifrån. Hon morrar och visar tänderna när hon tycker att Nanna kommer för nära. En gång bet hon till och med Nanna i ögat, men då gick jag emellan. När Mimmi morrar och visar tänderna backar Nanna och lägger sig på rygg, men efter bara några sekunder fortsätter uppvaktningen. Nanna är envis, och ger inte upp i första taget.

Mimmi har heller inte försvarat sina tuggben eller leksaker, utan Nanna har lätt tagit prylarna ifrån henne. Men idag blev det ombytta roller. Plötsligt var det Mimmi som tog bollen ifrån en mycket förvånad Nanna!



Och numera kommer även Mimmi skuttandes och vill följa med på promenad när hon hör orden: 'ska vi gå ut?' Vi har med andra ord fått en piggare Mimmi, vilket är väldigt roligt!


På eftermiddagspromenaden idag gick vi förbi ett gäng pensionärer som spelade boule. En av männen kom utspringandes emot oss med ett bouleklot i handen och ville titta på Mimmi! Han hade haft en Ameriskansk cocker spaniel i samma färg som Mimmi, som blev hela 13 år gammal. Han var märkbart tagen av åsynen av Mimmi - trots att hennes ansikte är snett efter hjärnblödningen. Så idag fick Nanna stå tillbaka för beundrande blickar - idag var det Mimmis dag!

/Katarina

Grattis Mimmi 9,5 år!