Utsikt från sjukrummet

De stackars hundarna har det inte roligt. Här hemma händer det absolut ingenting. Gamla Mimmi har hittat en ny favoritplats under trappan där nere, och där ligger hon och sover större delen av dagarna. Nanna ser som sin viktigaste uppgift att beskydda mig i sjuksängen. Hon lämnar bara sin post för att gå ut och kissa.

Lillhusse förbarmade sig över de små liven för en stund sedan och tog med dem upp i skogen. När de kom tillbaka stod jag i fönstret och fotograferade. Hundarna satte sig ner och tittade på mig: "Varför kommer du inte, din tråkiga människa! Skall du ligga där uppe länge till? Huuu, vad du är tråkig!!! "

Att fotografera hundar....

...innebär viss frustration. Man tar bild efter bild (tack och lov för digitalkamerornas intrång på marknaden) men innan man har fått in skärpan och hunnit fokusera...

... har objekten flyttat på sig.
















Man lockar och pockar och ropar hundens namn för att få den att titta in i kameran, och precis när man trycker på avtryckaren...

...då vrider hunden på huvudet och tittar åt andra hållet.















Man försöker fotografera hunden när hon går balansgång (som hon är så duktig på)...men just när man fått av linsskyddet...

...så hör hunden något spännande ljud och tappar helt intresset för balansgång.














Och när man är som allra stoltast för att hunden förmodligen är en förklädd cirkushund som kan hoppa flera meter upp i luften, så hoppar hunden ÄNNU högre...

...så man missar att få med själva huvudet på bilden.

Att fotografera hundar kräver en liten gnutta tålamod.

Får jag presentera...

...vår klementin - Champis Clementine - aka Mimmi...




















...och vår vanilj-latte - Coola Cox Vanillia Latte - aka Nanna!


















Livet hade allt varit bra trist utan hundarna. Till och med nu, när jag är sängliggandes för fjärde dagen i rad, så kommer de med jämna mellanrum uppför trappan för att titta till mig. Sedan kilar de iväg igen för att umgås med övriga familjen. Och för att få sig en promenad eller en lekstund eller ett oxöra. Våra goa hundar.

Ett leende förlänger livet!

"Skulle inte hundar kunna le..? - Jag kan allt!"

/Nanna

Har bollen krympt?

Förra sommaren, när Nanna var valp, köpte jag en boll till henne som genast blev hennes favoritleksak. Denna billiga plastboll är fortfarande favoriten - att den har hållit så här länge förvånar mig mycket. Luften har börjat gå ur lite grann och Nanna bär ofta omkring den med hjälp av munnen, Då - förra sommaren - var bollen stor och Nanna liten:

Nu är det nästan tvärt om...

Men den är fortfarande lika rolig... Idag skulle spårkursen ha börjat igen, men jag ligger nerbäddad i någon vidrig influensa, så vi får snällt stanna hemma. Kanske någon annan flockmedlem vill kicka lite boll med Nanna..?

Vilket hundliv!

"Min bror Caspian och mina halvsyskon skall på utställning på lördag. De är nybadade och nykammade - de flesta har till och med blivit trimmade. Och här sitter jag - blöt av regnet och lurvig som en Afghan. - Att man inte ens kan få vara åskådare när ens släktingar leker i de fina salongerna..."

































"Men lycka till, allihop! Jag håller tassen!"

"Och jag kan ändå skryta med att jag pryder Västras sida för andra gången i rad. Trots att jag är lurvig!"

/Nanna

Våra fina tjejer tycker så mycket om vår lilla skog. De förstår direkt när vi skall dit - då viftar Mimmi glatt med svansen, och Nanna hoppar rakt upp i luften av glädjefnatt och rusar före och visar vägen. Vid skogsbrynet stannar hon och väntar in mig: 'kommer du? kommer du?'

Sedan skuttar de små liven glatt omkring bland buskar och träd och nosar, leker och har det så skönt, så skönt.

Kan tillägga att även undertecknad tycker att det är skönt i skogen.



Vi brukar få ha skogen för oss själva. Men idag kom det en stor, svart hund springandes emot oss. Nanna gjorde precis som man ska hon när man är en ganska liten hund - visade sig underdånig och hälsade försiktigt. Mimmi däremot har aldrig lärt sig hur man gör när man möter större hundar. Hon bröstar upp sig och försöker se farlig ut och skäller det högsta hon kan... Som tur är var det en snäll hund som inte brydde sig om Mimmis uppnosiga manér. Han var mer intresserad av Nanna...

Pinnen är min!!!

Gissa vem som vann dragkampen?




















- Nanna förstås! Den unga damen brukar ta det hon vill ha, och så också denna gång. Mimmi är gammal och klok och ganska storsint - hon inser nog att det är viktigt för Nanna att vinna...

Var är maten?

Visserligen är jag både vimsig och glömsk, men det är ingen risk att jag glömmer ge hundarna mat.

När vi har ätit middag tycker Nanna nämligen att det är dags för kvällsmat. Hon säger ingenting; tassar tyst ut i köket och lägger sig demonstrativt vid den tomma matskålen. Sedan tittar hon på mig med sina vackra, bedjande ögon...

Vem kan motstå det?

Vargtänderna

"Lilla F tycker jag har så fina, kritvita tänder. Han säger att de ser ut som vargtänder. - Hrm, undrar just om han inte vet att vi hundar härstammar från vargarna..."

/Nanna

Vill du leka med mig, Nanna?

Nu tar Mimmi egna initiativ till lek! Det kanske inte är så märkligt egentligen, men med tanke på att hon inte har velat leka alls under de senaste 3 åren, så är det lite sensationellt för att vara Mimmi. - Att hon sedan har en helt egen stil när hon leker, är en helt annan historia...



Som ni ser på filmsnutten så står Mimmi stilla och skäller och viftar på svansen när hon leker, medan Nanna springer runt, runt. Ingen vanlig hundlek med andra ord, men jag tror faktiskt de tycker det är kul båda två! Men i ärlighetens namn måste jag tillägga att Mimmis skall är ganska tröttsamt i längden...

Björnbärs-flickorna

De senaste veckorna har jag tagit god tid på mig på promenaderna. Björnbärsbuskarna är fulla av bär och det är så gott att stanna och plocka munnen full. I början stod Nanna och tittade bedjande på mig när jag glufsade i mig och då och då stack jag till henne ett björnbär som hon gladeligen smaskade i sig.




Nu har båda hundarna blivit helt frälsta på björnbär - de lågt sittande bären tar de själva direkt från busken.

I ormbunksskogen

Så här ser det ut i skogspartiet närmast vårt hus. Ormbunkarna växer minst sagt höga! Nanna och Mimmi syns nästan inte där de springer med nosarna tryckta mot marken och spårar. Ibland tror jag att jag har tappat bort dem, men så kommer det små liven sättandes i farlig fart! Ännu så länge så har de aldrig sprungit iväg...peppar, peppar...







Kan man bo bättre? frågar jag mig efter en helg i sängen med feber och hosta. När man inte orkar gå ut och promenera med hundarna och när övriga familjemedlemmar låtsas om som om de inte ens har några hundar, då är skogen guld värd! Och Carina, om du läser detta - med gummistövlar på fötterna och med Cortison från veterinären i fickan så vågar vi vara i skogen även soliga och varma dagar. Trots att där säkerligen finns huggormar. Jag brukar prata högt med hundarna för att varna eventuella odjur - men jag får inga svar... ; )

Lördagsmys

"Det har slutat regna och solen har tittat fram. Det är lördag, så familjen är hemma, och det är varmt och skönt ute. Dé é gött å leva, som vi säger i Göteborg!"




















/Nanna

Koncentration!

Ibland är hundarnas koncentration 100%-ig. Då sitter de stilla, stilla och stirrar intensivt mot en och samma punkt...











...och på kommandot 'varsågod' hoppar de gladeligen upp och hämtar varsitt oxöra. Då är det fest!







(Pst; de vet inte om att jag har köpt ett jätteparti oxöron - 100 stycken... så, säg ingenting för då börjar de säkert tigga...)

Nu ligger vi i hårdträning. Nanna skall söka jobb som tidningsbud. (Att bära gör hon så gärna, så gärna - det gäller bara att få henne att släppa aviserna...)