Yes!

Nanna löper! Inte mycket till nyhet, tycker ni kanske, men eftersom jag nästan trodde att hon hade fått någon slags hormonrubbning eftersom det var så länge sedan sist, så är jag glad!

Du kanske tycker det är kul, matte - men jag tycker det är jobbigt!

HSP och HSD

Med stor behållning och många igenkännande aha-upplevelser, har jag läst boken Drunkna inte i dina känslor, av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Boken beskrivs som en handbok för sensibelt begåvade personer (enligt teorin om HSP / Highly Sensitive Person . Psykologen Elaine Aron har forskat mycket på detta område och det var också hon som myntade begreppet HSP. En svensk sida med ett självtest finns här.)

Att jag alltid har varit extra känslig (för att inte säga överkänslig) är ingen nyhet för mig, men det känns bra att veta att jag inte vara ensam om denna 'åkomma' och att få lite handfasta redskap. Det som däremot fick mig att lyfta på ögonbrynen var att även bland djuren är ca en femtedel extra känsliga. En del hundar, till exempel, är, enligt Elaine Aron, utrustade med en särskild observationsförmåga, vilket gagnar flocken eftersom det är de djuren som lättast upptäcker faror och varnar flocken om fiender närmar sig. Det är också de individerna som först upptäcker särskilda behov hos flockmedlemmarna.

Fick mig givetvis direkt att associera till Nanna. Det är hon som alltid tröstar och det är hon som alltid håller koll - både bakåt och framåt. Det är hon som vaktar huset och varnar när någon person är på ingång. Det är hon som fattar misstankar när någon människa eller något föremål står på 'fel' ställe och det är hon som direkt kommer rusande när lillasyster Yster piper och har ont.

Alltid hålla koll.
Alltid varna.
Alltid stötta.
Tål inga hårda ord.
Det är våran Nanna, det. <3

Highly Sensitive Dog. Alltid på vakt. Alltid redo.

Var god stör ej!

Vi äter frukost!

/Nanna och Leia

Vad gör man en regnig dag med åskvärme?

Det här är vårat recept:

Först väntar man på att åskskurarna försvinner. Sedan tar man med sig matten på en promenad ner till havet!

När man kommer ner till våran badkobbe hoppar man i vattnet förstås, men hallå..! Vi sitter fast..! Det går inte att simma..!

Matten var väl skraj för faserna, kan jag tro. Ville väl inte lägga ut ytterligare sisådär en 25 000 kronor på min rehabilitering. Fast om sanningen ska fram, så är min svullnad kvar. Och vi har inte fått minsta besked om vad som orsakade den. Så vi vet ju inte säkert att det var fasanerna... Men, men...ett dopp i havet är alltid lika skönt. Även om man sitter fast i en lina och inte får simma.

Vi har fått sommarfrilla båda två. Så det tar inte lång tid innan pälsen torkar. Särskilt inte i åskvärme.

När man väl kommer hem öppnar sig himlen igen. Och det knallar och bangar alldeles förskräckligt. Vad gör man då?

- Då lägger man sig och vilar middag tillsammans med mussarna. (Ni som inte förstår vad mussar är ska få en ledtråd: den ena börjar på m och den andra med h.)

Vad har ni gjort idag? Har ni också haft åskvärme?
Undrar Nanna

Det roligaste vi vet just nu...

Här letar jag för fullt...

...är när matte gömmer våra bollar! Det är så himla kul att leta reda på dem! Vi får sitta och vänta - en i taget - också går hon iväg och slänger in bollen i något buskage. Hon försöker finta oss genom att prassla på lite olika ställen, men oss lurar hon inte! Vi hittar alltid vår egen boll!

Jag har hittat min!

Och Nanna har hittat sin!

Den här leken kan man leka trots att det är värmebölja - bara man har en lite skuggig plats med högt gräs eller buskage. och det har vi längst uppe på våran tomt. Ni vet den där delen som matte verkar ha glömt bort...för den är rena vilda västern..!

Det bästa med den här leken är att det inte blir någon konkurrens mellan oss båda. Himla tur för mej, för annars hade Nanna säkert tagit min boll också! Bolltokig som hon är... Men vi har lärt oss vilken boll som är våran och vi har ju också lärt oss att sitta och vänta på just våran tur. (För det mesta... )

Så himla bra att vi har kommit på den här braiga leken! Den ska vi nämligen utveckla... Vi ska be matte gömma flera olika saker som vi kan få leta reda på. Bra, va!!!

Förresten, en sak till: Jag fattar inte var Nanna  hittar all smuts! Titta bara så våra tungor ser ut när vi har lekt en stund. Min är skär och ren och fin medan Nannas är...lortig!

Kram från Leia

Jag må vara ett matvrak...

...men jag tigger inte efter godsaker! Mitt midjemått har minskat med 3 centimeter - det är väl nästan bevis nog! Dessutom finns det ju annat man kan be om...

Kärlek, till exempel! <3

Kram från Nanna

Dominant eller undergiven?

Under det senaste året då Nanna har fått svårare och svårare med hundar som kommer för nära ansiktet, så har jag brottats med frågan: är hon dominant eller är hon undergiven?

Jag har hela tiden trott att hon har varit osäker och därmed undergiven, men alla har nog inte delat min åsikt. Dessutom är det svårt att hinna uppfatta hennes kroppssignaler, tycker jag. Cockrar har ju hängande öron, så därmed blir öronens ställning mer svårtolkad och ett hundmöte går ju oftast rasande fort... Sitter man fast i ett koppel så kan man ju inte heller lägga benen på ryggen...vilket hon kanske helst av allt skulle vilja göra vid de flesta hundmötena.

I morse fotograferade jag henne med höghastighetsinställning då Kevin kom fram för att hälsa. Ska jag tolka hur hon håller huvudet och svansen så skulle jag säga att hon är undergiven - trots att hon är glad i Kevin. - Vad säger ni andra? Hur tolkar ni hennes kroppsspråk i gifen här nedanför?




picasion

Blått är flott!

Min blåa boll är min bästa grej. Den passar så bra i min mun och man kan ha den till mycket. Det är därför jag ligger och vaktar den. Så att inte Nanna tar den. Hon har ju sin oranga boll, fast den har hon tydligen slarvat bort. Så därför försöker hon knycka min... Ha! Trodde hon, ja!

Det var faktiskt tack vare min blåa boll som jag lärde mig springa genom tunneln...den blåa tunneln...och min blåa boll..!

/Leia

Jag och min skugga

Min skugga liknar ju inte mej när jag hoppar - den ser ju mer ut som en hare..!

Men nu, när jag har landat, liknar den ju mej igen... Konstigt...

/Nanna

Flexikoppel är inte så dumt, trots allt!

En svansviftande Kevin kom springandes mot oss.  Nanna och Leia svarade med samma mynt och hundarna sprang varandra till mötes - med svansarna glatt viftandes. Kevin gjorde som han brukar - stannade en bit ifrån och väntade in damerna. Han ger därmed Nanna det utrymme hon så väl behöver, så att hon får gå fram och hälsa i egen takt. Och det gillar hon! Efter en stunds hälsande sätter Nanna sig ner och vilar. Hon vill inte rusa runt. Hon trivs helt klart när Kevins matte och jag står och samtalar. Och det gör vi...länge...

Nanna: Det var kul att träffa Kevin igen - jag får nog göra en gräsrullning...!
Leia: Men släpp loss mej, matte! Ser du inte alla fåglarna? Jag vill jaga dem!

Kevin är lite grand som Nanna - han verkar nöjd med att bara gå runt och snusa i gräset. Inte ens Leia gör lekinviter. Hästhagen är ju full av fåglar! Hon vill bara jaga fåglar.

Kevin: Vad är det Leia tittar på, egentligen? -Fåglar..? Vad är det för kul med fåglar..?

Nu får hon inte det - flexikopplet hindrar jakt men tillåter hundarna att röra sig ganska fritt inom ett begränsat område. Jag tycker flexikoppel har fått ett oförtjänt dåligt rykte - rätt använt är det ett utmärkt verktyg (tillsammans med sele, förstås)! På trafiktomma vägar får hundarna träning i att följa mig - de kan göra små utflykter och pauser och ger ändå mig tillräcklig kontroll. Och jag får välbehövlig träning i att inte styra dem för mycket med kopplet - istället får jag träna på att kalla på dem när det behövs.

Och det behöver jag träna.

Vi är med och tävlar...

...i en fototävling här.

Temat är kärlek människa - hund. Jag kunde inte välja en bild, så det fick bli två:

Hemma igen men inte mycket klokare

Nu är Nanna hemma igen och vi kan bara vänta...och hoppas.

Tänderna var fina, öronen var fina och bulan innehöll inget var (bara sekret) har fått ett nytt, smalare dränage som skall sitta i tills på måndag. Vi ska fortsätta med antibiotikan tills vi får svar på odlingen och proverna som togs. Vi vet alltså lika lite fortfarande om vad som har orsakat eländet.

Men det troliga är att det inte är en bakomliggande sjukdom utan ett bett av något slag.

Den 3 juli - dagen innan det förra dränaget togs bort uppräckte jag ett litet, djupt sår på Nannas rygg. Ett vätskande sår som såg mycket märkligt ut och som fortfarande inte är helt läkt. Den nya veterinären blev mycket mer intresserad av det såret än den förra... Kanske kan det såret bli gåtans lösning...

Hundarna har inte pussat varandra sedan Nanna kom hem igen. Nanna är morrig och har en klart avvisande attityd gentemot Leia - precis som hon alltid har när de har varit skilda åt. Varför är det så? Är det någon som kan förklara det?

Och Leia är fullkomligt livrädd för Nannas stora krage...

Never ending story

Så blev Nanna inlagd på djursjukhuset igen. Sövning och undersökning av tänder, bland annat. Den nya veterinären hade svårt att få ihop hennes sjukdomsbild och jag börjar bli förtvivlad. Hittar de  ingenting nu så vet jag varken ut eller in.

Tycker så synd om henne och hoppas att hon snart är tillbaka i sin älskade skog igen.

Bara det bästa är gott nog...

...för prinsessan på ärten! Vad gör väl det att hon demolerar prydnadsgräset och att det aldrig mer blir sig likt..? Huvudsaken är väl att det är mjukt och skönt där hon ligger..?

Paus i trädgårdsarbetet

Jag har öppnat upp en gång mellan uterummet och nedersta gräsmattan - rakt igenom rosenslänten. Massor av hårt arbete. Stenarna som blivit trappa och trampstenar är tunga som bly och rosenbuskarna är stickiga till tusen, men resultatet kommer bli fint!

Mina hundar är inte långt bort när jag jobbar. Uttrycket trogen som en hund stämmer!
När jag behöver en paus passar hundarna också på att vila. Och när jag behöver en uppmuntrande kram är de inte nödbedda. Mina goingar!

Fågelhunden

Från det att hon var en liten valp, har Leia tydligt visat att hon vill jaga. Hon visar det genom att gå på jakt efter strumpor. När hon hittar strumpor stoppar hon en eller två i munnen, springer upp på övervåningen och hoppar upp i en säng eller en fåtölj. Där sitter hon sedan och piper sitt "jag-har-fångat-en-fågel-pip" och väntar på att vi ska komma och sträcka fram händerna och berömma henne. När vi gör det släpper hon sitt byte och ser så nöjd ut...

Leksaksfåglar fyller samma funktion. Hon bär iväg dem, sätter igång och piper och väntar på att få lämna över bytet.

Levande fåglar gör henne euforisk. Hon jagar dem för glatta livet. Jag vet inte om hon har lyckats fånga någon, men hitintills i år har jag hittat två döda småfåglar på vår tomt. Jag var först alldeles övertygad om att de hade flugit in i någon fönsterruta av misstag, men jag är inte längre alldeles säker...

Man bör inte bli sjuk i semestertider...

...och det gäller både människor och djur. Servicen är inte vad den borde vara. Man åker till apoteket för att hämta utlovad medicin... som inte är faxad när man till slut får tag på personalen  igen.  Man sitter och väntar på utlovade telefonsamtal som inte kommer...man ringer upp igen och det tutar fortfarande efter en halvtimma...

Det är tröttsamt, men ingenting som jag kan göra något åt. Alla har ju rätt till semester och vikarier är det kanske ont om.

Men jag tycker det är dåligt att det inte gjordes en odling på Nannas böld när den tömdes. Hur svårt hade det varit? Då hade Nanna sluppit ytterligare en provtagning och vi hade sparat pengar. Men det viktigaste av allt: vi hade sluppit gissa om vi har fått rätt antibiotika... Nu får vi vänta och se... Bölden minskar lite för var dag och jag har i samråd med en för oss ny veterinär bestämt att avvakta tills vidare. Återkommer bölden för tredje gången, får jag ta till storsläggan...

Under tiden man väntar kan man ju alltid ta och dissekera sin roligaste pipleksak och plocka ut pipet och batterierna... Nu är den halvdöd och matte får försöka lappa ihop den. Men den kommer aldrig kvittra igen...

Här sitter jag och övar på mitt nya hundtrick

Vaddå för hundtrick, undrar ni kanske..? Jo, det gäller att kunna vinka. Med baktassen. När man sitter ner. Någon som vill anta utmaningen?

Kram från Leia

Idag har vi...

...gnagt på pinnar...

...lekt med bollar...

...legat i gröngräset och njutit av solen...

...varit uppe i skogen...

 ...och grävt djupa hål i marken...

...och spanat efter vildingar. Vi såg inga idag, men härom dagen mötte vi en huggorm. Gissa om matte blev rädd då..! Hon skrek i högan sky och sprang därifrån och då sprang vi efter henne. För vi förstod ju direkt att det gällde att rädda sig! Men i dag var det lugnt, som sagt...inte ens minsta lilla skogsmus...

Det har varit en bra dag. Tittar ni noga på bilderna av mej, så ser ni min varböld mellan mitt vänstra öga och mitt vänstra öra. Den har minskat lite, men det skulle vara bra om den sprack, säger matte. Men det kommer den inte göra. Jag känner mig i alla fall inte sjuk - är hur pigg och glad som helst, men den där förbannade bölden vill jag gärna bli av med!

Kram från Nanna