För en vecka sedan - innan jag for till Stockholm och innan jag fick influensa - stack vi ner till havet, hundarna och jag. Det var ett härligt ljus över nejden, så kameran var med, men hua mig vad det blåste kallt. Båda hundarna satt i var sitt flexikoppel och väntade snällt medan jag fotade havet och fåglarna. Plötsligt fick Leia syn på en fågel och stack iväg som en oljad blixt. Jag ryckte till, tappade kopplet som hon släpade efter sig - plus mina vantar.
Efter att ha riskerat livet genom att klättra på isiga klippor fick jag loss Leia. Hon hade givetvis snott in sig i en buske. Någon fågel hade hon dock inte fångat. Vad värre var - min ena vante var som bortblåst. Jag letade och letade men fick ge upp. Gick långsamt tillbaka samma väg vi kom i hopp om att hitta den. Det var en väldigt fin vante, måste jag kanske tillägga. I finaste nappaskinn med fårpäls inuti. De finaste och varmaste vantar jag någonsin haft. Så jag var inte glad.
Det var då Nanna hoppade in som min hjältinna. Jag är nämligen från Småland och envis som synden. Alltså gick jag tillbaka ner mot havet en gång till för att leta. Men ingen mörkbrun vante...bara vit snö.
Då fick jag en snilleblixt. Tryckte upp min kvarvarande vante i nosen på Nanna och sa 'sök!' Och hon sökte. Dök ner under isblock och dök upp igen. Fram och tillbaka irrade hon och när hon slutligen dök ner under ytterligare ett isblock och stod där och viftade på svansen klev jag klentroget fram och böjde mig ner. Sträckte in armen så långt jag bara kunde - och halade fram min vante.
Nu har jag två vantar igen. Och en hund som har väldens bästa nos.
