Du och jag, sis!

Katarina

Det går långsamt framåt

Avvaktande hundar är hundar som Nanna tycker om. Alltså sådana som inte går fram och nosar direkt på henne, utan väntar en stund.

Häromdagen mötte vi en liten vit lurvboll som kom gåendes med kopplet släpandes efter sig - fast ingen musse inom synhåll. (Musse är min variant av det genusneutrala 'hen'.) Det visade sig senare att musse var en matte som hade svårt att gå och därför helt sonika släppte iväg den lilla vovven på egen hand en stund...

En sådan söt liten gosse!

Det är intressant att betrakta hundars kroppsspråk. Den lilla vita stod alldeles stilla och tittade på oss där vi kom gåendes och när Leia gick fram mot honom vek han blicken åt sidan. Lelia stannade då och avvaktade, hon också. Nanna stod först på avstånd och betraktade hanhunden och så plötsligt bestämde hon sig för att han nog inte var farlig. Hon gick fram och hälsade och han svarade glatt genom att vifta på svansen.

Han tittar åt sidan och låtsas upptagen och den
signalen verkar helt klart lugnande

En stund senare mötte vi cockerflickan Freja. Hon har också blivit lugn och lite avvaktande. Leia hälsade på henne och medan jag och Frejas matte stod och samtalade - länge, länge - satte hundarna sig ner och väntade. De har blivit duktiga på att vänta! Nanna la sig ner alldeles bredvid Freja och jag undrade i mitt stilla sinne hur lång tid det skulle ta innan Nanna skulle bli ängslig igen och börja morra. Men morret uteblev!

Det går långsamt framåt!

Katarina

Vi samlar på positiva hundmöten

Nanna gör framsteg. Den senaste veckan har hon uppfört sig exemplariskt vid tre olika hundmöten. Först ut var en Sheltie som kom gående med sin matte. Sheltien ville hälsa - det syntes tydligt - och det ville Leia också. Normalt sett brukar jag i de lägena låta Nanna sitta vid min sida utan att hälsa, men den här gången lät jag henne bestämma själv. Hon gick fram och hälsade och efter någon minut gick vi vidare. Nemas problemas!

Någon dag senare mötte vi en granne med två pudlar. Grannen och jag utbytte några ord och under tiden gick Nanna fram och nosade på pudelflickorna. Nemas problemas!

I morse kom så en stor, svart hund utspringandes från en tomt. Hunden agerade valpigt - la sig ner en bit ifrån oss och kom sedan närmare och närmare. När den var intill hundarna la den sig ner igen och visade tydligt att den minsann var undergiven. Samtidigt kom hundens matte springandes och när hon kom fram till oss ursäktade hon sig om och om igen. Det visade sig att hunden mycket riktigt var en valp. Både Leia och Nanna var ju kopplade och svansarna visade att de kände sig osäkra - men, inga utfall från Nannas sida! Så återigen:  Nemas problemas!

Nosar du mig i baken, så nosar jag på nästa!

Vågar jag hoppas på att Nannas skrämseltaktik kommer försvinna så småningom?

Blivande veggo...?

Vi delar en passion, matte och jag. Fast hon tycker mest om att titta på hibiskusens blommor - och jag föredrar bladen. Inte att titta på då, men att tugga på. De smakar riktigt gott!

Men om man skulle ta sig en munsbit ändå...

Tror inte ens matte märker om jag norpar några blad...

/Leia

Arv eller miljö...det är frågan det!

17 hundar på söndagspromenad idag!

Efter söndagspromenaden runt Tjolöholms slott idag, fick jag frågan av några förbipasserande vilken ras det var på våra hundar. Jag svarade - och Nanna la sig i samtalet som hon alltid gör när någon okänd pratar med mig.

Hon är ju en talande hund med ett enormt rikt språk! Många blir skrämda av hennes läten och själv förstår jag inte hälften av vad det är hon säger... men prata, det kan hon!

Då konstaterade Perla och Chelseas matte Dolores att Nanna verkar vara så lik Abbe.
-Är de möjligen släkt? 
-Det är de, svarade jag, men jag minns inte exakt hur.

Här sitter jag och bönar och ber att jag ska få bada, men matte låtsas inte förstå vad det är jag säger...

Nu har jag friskat upp minnet och kan konstatera att Nannas morfar - Fancy Paws Happy Hubert 'Mascot' - är Abbes pappa!

När jag söker information om Mascot läser jag att han var ett matvrak. - Det verkar alltså som om både Nanna och Abbe har ärvt sin goda aptit. Men ingenstans står det något om huruvida han också var badtokig och pratglad..?

Har Nanna och Abbe lärt sig älska mat, bad och att hålla låda genom arv eller miljö - det är frågan...

- Men matte ser du inte hur inbjudande havet ser ut?     (Foto: Johanna Svedertun)

Tillägg: 


Jag ångrar aldrig att jag började blogga! Hur mycket lär jag mig inte av er andra! Patricia visste ju till exempel att Mascot både var pratglad och mycket håröm... något som helst klart gått i arv till både Nanna och Abbe.  Och Emma berättade att Nanna är släkt med Ozzy och att Leia är släkt med Malte. Världen är liten. Och fascinerande.


I fredags lyssnade jag på en forskare som ansåg att arvet står för 100% och att miljön också står för 100%! Hur nu den ekvationen går ihop. Fast jag tror han har rätt...

Sista ordet

Det där med hundspråk är fascinerande! Jag börjar lära mig en liten smula, men ofta går det så fort så jag hinner inte se signalerna. En tydlig lekinvit från Leia, hamnade i alla fall på bild härom dagen:

-Vill du leka med mej, Nanna?
-Yes, why not?

De flesta hundmöten går utan problem, men det finns en terriertik som Nanna blir fullkomligt galen på. Denna tik skäller och gör utfall mot hundarna och Nanna är inte sen att svara. Leia drar sig bara lite längre ut mot kanten...

Jag minns inte hur det allra första mötet med denna tik var - jag kan alltså inte säga med säkerhet vem det var som började skälla - men jag tror det var terriern. Hur som helst, det tråkiga är att Nanna börjar bli på sin vakt mot...just terriers...

I går mötte vi pudeln Kevin. Han går alltid lös och både Nanna och Leia blir så glada när de ser honom. Men i går hade Kevin och hans matte sällskap av terrierflickan Fiffi. Hon var också lös. (I vanliga fall blir jag vansinnig på hundägare som låter sina lösspringande  hundar gå fram till mina kopplade älsklingar, men när det gäller Kevin och hans trevlig matte så är det helt ok.) Men Fiffi, den odågan, sprang rakt fram emot Nanna och skällde och morrade...och enligt Kevins matte så gillar hon inte tikar...

Den svarta terriertiken Fiffi och pudelkillen Kevin

Nu är ju Nanna en ovanligt grov och storvuxen cockerspaniel, så Fiffi var en enkel match. Hon var inte ens värd ett utfall. Det räckte med dova morrningar eftersom Fiffi talade samma hundspråk - hon vände avväpnande bort  huvudet och drog sig några meter åt sidan. Kom hon för nära, så morrade Nanna och Fiffi gjorde om sin avväpningsmanöver.

Kevins matte och jag stod och pratade en lång, lång stund om både hundar, katter och hästar. Verkligen intressanta samtal tyckte vi, och under tiden samtalade Kevin med både Leia och Nanna och de hade så trevligt. Fiffi höll sig lite vid sidan om för att undvika den mer dominanta Nanna.

När vi till slut skulle gå åt vårt håll, såg Fiffi sin chans att få sista ordet. När vi hade gått cirka 10 meter sprang hon plötsligt efter oss - storskällandes - men hon stannade på tryggt avstånd från Nanna. Jag är en terrier och mej sätter man sig inte på hur som helst! Kan jag inte dominera den där stora cockern så kan jag i alla fall skälla ut henne när hon är på vederbörligt avstånd, tänkte Fiffi och lommade sedan hem till sig.  Nanna tittade efter henne, och vände sedan på klacken och drog iväg hemåt. Ettriga lilla terrier som försöker ta sej ton, tänkte nog hon....


/Katarina

Herre på täppan!

Nanna är som hon är. Världens goaste och kramigaste hund, men också en ganska bestämd ung dam som vet vad hon vill. Och allra mest vad hon inte vill.

När mormor och tillika Tangos dagmatte kom på lunchvisit idag, blev Nanna först jätteglad! Samtidigt visade hon tydligt hur undergiven hon kände sig gentemot Tango - hon kröp fram mot honom med svansen mellan benen. Men fram till honom, det skulle hon.

Herrbesök till flickorna!

Leia hälsar glatt på mormor och Nanna springer
runt av glädje

Puss på dej, Leia! sa Tango

Men ska du inte hälsa på mej, tyckte Nanna...

...varför vänder dej bort från mej, Tango?

Vill du inte leka med mej?

Jo, men först ska jag pinka in revir! sa denna
stiliga herre.

Efter en stunds lek tyckte Nanna att det räckte. Hon ville vila sig och vara ifred. Därför fräste hon till mot Tango och han förstod direkt! Han respekterade hennes 'nej!' och började leka med Leia istället. Till Leias stora förtjusning, kan tilläggas...

/Katarina

Oväntade möten

Häromdagen blev Nanna och jag rejält överraskade när det plötsligt dök upp en lös Colliepojke på vår promenad. Han sprang fram emot oss i farlig fart och Nanna blev lite skärrad. Jag insåg att jag var tvungen att ta av henne kopplet så att hon inte kände sig fasthållen. Colliehanen var snäll och väldigt intresserad av henne, men Nanna var avspisande. Han gav sig inte och till slut fräste hon ifrån. Han gav sig ändå inte så till slut la jag mig i 'diskussionen'. Tänkte på Cesar Millans ord och gjorde mig så stor som möjligt och sa bestämt 'nej! 'nu räcker det!' och tog ett par steg emot honom så att han fick backa. Och tänk, det fungerade! Han stod kvar en stund och tittade på oss innan han lommade iväg hemåt.

För någon månad sedan hände samma sak. Nanna och jag gick och promenerade när vi mötte en man och två lösa hanhundar. Det visade sig att bara en av hundarna var hans - den andra, en Golden retriever, hade bara plötsligt dykt upp från ingenstans. Då gjorde jag samma sak, jag kopplade loss Nanna så att hon skulle få chans att springa därifrån om det skulle behövas. Hanhundarna nosade av varandra och Golden retrievern verkade vara högst i rang. Han var väldigt intresserad av Nanna, men hon var undfallande.

Hon visar sig alltid lite undergiven  och försiktig i möten med hundar som hon inte känner och det är jag glad för.  Då blir det inte några fighter. Minns tydligt Cesar Millans ord i ett av hans program: "Dominanta hundar har inga vänner."

När Springer Spanieln skulle gå åt ett håll och Nanna och jag åt ett annat, så valde Golden retrievern att följa efter oss. Jag blockerade då vägen för honom och sa ett barskt 'nej!' - och han lommade iväg. Antar att han följde efter Springer Spanieln istället...