Att skvallra är inte längre fult

Det svåra är inte att lära hundarna nya saker - de lär sig snabbt och lägger sig blixtsnabbt till med nya vanor. Utmaningen ligger i att upprätthålla och vidareutveckla det man vill att hundarna ska kunna.

Ta inlärningen av uppmärksamhetsljudet, till exempel. Det lärde de sig snabbt. Till en början var jag flitig och tränade med jämna mellanrum. Men sedan blev det alltmer sporadiskt...och någon vidareutveckling har det inte blivit.

Uppmärksamhetsljudet är ju en bra inledning till skvallerträningen som verkar vara väldigt användbar i massa situationer.  Igår slog det mig att hundarna faktiskt försöker skvallra när de uppmärksammar andra hundar och 'konstiga' saker, men deras trögfattade matte går där i sina egna tankar och missar dessa gyllene tillfällen.  Det där med mindfulness är inte alldeles självklart...

Skvallra låter så fult - men det finns kanske inget bättre ord?

Konsten att vara fåordig

Jag har en ovana som inte är bra i hundsammanhang: jag pratar för mycket med hundarna. Trots att jag mycket väl vet att hundar har så mycket lättare att uppfatta enstaka ord, så använder jag hela meningar. Det går av bara farten. Inlärda kommandon som 'kom' och 'sitt' ' är en sak, men i det dagliga livet pratar jag på som om hundarna kunde tala svenska.
-Vem pratar du med? brukar husse lite lakoniskt fråga...

Ett skräckexempel på detta prat-fenomen stötte jag på under en vardagslydnadskurs förra året. En kursdeltagare pratade - tjatade - konstant på sin hund. Det höll på att driva mig till vansinne och den stackars hunden förstod aldrig vad den förväntades göra.

Bordercollien Chaser har visserligen lärt sig mer än tusen ord, men det ligger mycket träning bakom det resultatet. De flesta hundar har nog ett ordförråd som är betydligt mindre än så. Och om man vill lära sin hund många ord, så skall man nog satsa på enstaka ord - inte hela meningar.

Nanna och Leia har inte fått någon sådan träning men de förstår flera olika meningar ändå. Naturmetoden...

-Är ni hungriga? (Springer ut i köket och sätter sig vid matskålarna och väntar.)
-Vill du leka? (Springer fram till leksakskorgen och väljer ut en leksak.)
-Jag går en sväng! (Förstår direkt att nu är det promenad på gång och tar vänster, ner mot grinden.)
-Kom så går vi ut lite! (Tar till höger och studsar upp för trapporna mot lekplanen.)
-Vi går upp i skogen! (Springer  upp mot skogen och väntar på mig vid skogsbrynet.)
-Var är bollen? (Börjar ivrigt leta.)

"Kom så går vi ut lite" betyder att vi går upp till lekplanen och har kul!

Det allra roligaste, enligt både Nanna och Leia, är att gå upp till lekplanen för att leka lite. Den glädje deras kroppsspråk förmedlar smittar av sig på mig!

/Katarina

Vart tog hon vägen???

När man tror att inkallningen börjar fungera... Två steg framåt...och ett bakåt.

Apportering för hemmabruk - 1

Nu har Nanna förstått att jag vill att hon hämtar sakerna jag kastar till henne! Äntligen! När hon var liten gjorde jag ju misstaget att jaga henne när hon hade bollar och pinnar i munnen, så hon trodde väl att det var så jag ville leka...

Men finns det något tråkigare än att slänga iväg saker till sin hund - också tar hunden saken - och kommer inte tillbaka med den. Efter en stunds tuggande släpper hunden pinnen eller bollen eller vad det nu är, också får man själv gå och leta reda på grejerna. Nej, jag vill ju att hundarna skall lämna tillbaka det jag kastar så att de får rejält med motion. Medan jag kan stå kvar på platsen och bli allt tjockare... ; )

Med Leia gick det lätt eftersom jag visste vad jag ville. Men det har tagit tid med Nanna...lång tid. Men för ett par veckor sedan ramlade polletten ner. Hon hämtar och lämnar det jag kastar och jag är så nöjd! Duktiga Nanna som står ut med mattes velande...

Jag kan apportera, minsann! Hade du bara varit tydligare från början, matte, så hade jag förstått fortare.

Det underlättar om man vet vad man vill uppnå från första början. Då räcker det med att lära ut - så hundarna slipper lära om.

/Katarina