Here we go again

*Suck*

Hur mycket jag än försöker...
Hur charmig jag än gör mig...
Hur mycket jag än fjäskar...
...och pussar...och kramar...

...och vänder stans snyggaste bakdel till...

...så förvandlas prinsessan ändå inte till en prins!

Ärligt talat - hur svårt ska det vara att hitta en med ....!

*Suck* / Nanna


Uppdatering 26/10 2013: Nu är de igång igen.

Nu är de kompisar igen

Nannas hormoner gör att hon är ständigt på vakt. Hon bevakar vägarna här omkring i jakt på en stilig hanhund. Hennes retlighet och nedstämdhet - som gick ut över Leia - är som bortblåst. Igår, när jag och Lilla E var i Botaniska och njöt av orkidéer, tog lillhusse de här bilderna på tjejerna där de satt tätt tillsammans i uterummet och väntade på oss:

Hur länge ska dom vara borta, egenligen..?

Tycker inte du också att de borde komma snart..?

Mysflickorna!

Ur form

Är det vanligt att tikar mår dåligt när de löper? Nanna är inte i höglöp ännu, men hon är ur balans. Morrar en del och signalerar att hon vill vara  ifred. Är trött och ligger gärna i korgen och vilar - blir inte ens riktigt glad när jag kommer  hem.

Visst följer hon gärna med ut på promenader och strövtåg i skogen, men hon rör sig långsammare än vanligt.

Jo, men en och annan pinne hinner jag kånka på ändå...

Leia, däremot, har kaxat till sig. Det räcker med att Nanna morrar till, så gör hon likadant. Förbi är tiden då hon vände andra kinden till...nu verkar det nästan som om både hon och Nanna tycker det är kul med ett uppfriskande gräl. Tack och lov är ingen av dem långsint. Sekunden efter att de har grälat är de vänner igen. Jag begriper mig inte riktigt på mina tjejer just nu...

Kaxig? Jag?

Mysteriet med den försvunna leksaken

En sak är säker. Jag har inte burit upp den i skogen. Och det har inte Leia gjort heller. Hon vågar inte röra mina leksaker...he, he, he...

Fast det var Leia som hittade den. Och det beror inte på att hon är duktigare än jag på att hitta leksaker - men hon är snabbare, det erkänner jag! Och i förrgår var hon först på plats. På avstånd såg jag henne tvärstanna och sniffa runt, runt. När jag hann fram till platsen så såg jag...

Där i skogen låg min älskade plasthund som jag har vårdat ömt i två års tid. Sönderbiten på två ställen. Och det luktade väldigt intressant där den låg. Så intressant att både jag och Leia var tvungna att kissa där - flera gånger. Både den dagen och dagen efter...

Så nu är frågan: Vem har varit på vår tomt och knyckt min hund - och dessutom bitit sönder den? Är det en tjusig hanhund som blev ditlockad på grund av att jag luktar så himla gott just nu? Eller var det en varg? Vad tror ni?

/ Nanna

På hundfronten intet nytt.

Äta, sova, kela, promenera, äta igen, ströva fritt i skogen, promenera, vila, kela lite till, sova. Så, på ett ungefär ser dagarna ut. Låter inte särskilt spännande, men hundarna trivs med våra enkla rutiner.

Nanna har börjat piggna till. Två månader och en vecka efter löp och hon springer glatt omkring i skogen igen. Hon är glad! : D

Lilla vildbasingen till lillasyster springer dock fem gånger längre. Och fortare. Minst. Hon är som en gasell över stenarna och stockarna. Tungan hänger alltid utanför och hon flåsar och viftar glatt på svansen när jag visslar.

Man blir både glad och trött av att springa!

Katarina

Hur är det fatt?

Ibland vill hon inte gå ut alls. Och ibland segar hon något alldeles förfärligt. Jag får tjata och locka och pocka. Tror nästan hon har ont någonstans...eller har hon blivit extra lat?

Två månader sedan hon löpte...kanske är det förklaringen?

Jag tänker inte svara! Du får försöka lista ut svaret själv, matte!

/Katarina

Skendräktighet

Sista juli upptäckte jag att Nanna löpte. Humöret var på topp och hon var lekfull och full av energi. Mitten av augusti började hon bli lite tröttare. Ville inte leka med Leia längre och började återigen visa tecken på att hon ville vara ifred. Morrningarna gentemot Leia började återkomma - men med den skillnaden att vi inte längre bryr oss. Vi har äntligen insett att hon inte hotar Leia med sina morrningar - hon signalerar bara att hon vill vara ifred.

6 veckor senare är Nanna alltså skendräktig. Inte så att hon bäddar och inte så att hon bär omkring på saker, men hormonerna påverkar hennes humör. Hon är trött. Det har till och med gått så långt att hon vill in i huset trots att jag är ute på tomten... det är inte riktigt likt henne.

Frågan är: skulle hon vinna i livskvalitet om hon blev kastrerad? Det är ett stort ingrepp och man vet inte riktigt vilka fördelarna skulle bli...

Kottar är mumsmums!

Den här artikeln om skendräktighet hittade jag hos Östersunds djursjukhus:

Hunden reproduktionscykel skiljer sig från många andra djurslag på så sätt att tikens äggstockar producerar dräktighetsbevarande hormon efter löp, oavsett om hon är dräktig eller inte. Samtliga tikar är alltså ”hormonellt skendräktiga” även om det är väldigt varierande hur mycket det märks på dem. Symptom på skendräktighet uppträder ofta 3-8 veckor efter löp, men det förekommer individuella variationer. Oftast består symptomen i att tiken uppvisar beteendeförändringar av olika slag. Vissa tikar blir tröttare och vill helst hålla sig inomhus, andra blir mer oroliga och kan hässja mer. Det förekommer att tikar bäddar som för att förbereda en valpning och vissa tikar lägger till och med föremål hos sig som de vårdar som om de vore valpar. Vid skendräktighet blir juvren något större än normalt och i vissa fall kan tiken börja producera mjölk.

Vid lindriga besvär kan det hjälpa att ge tiken extra motion och försöka hålla igen lite på maten. Har man en tik som ofta blir skendräktig är det bra att göra dessa åtgärder direkt efter löp för att försöka förhindra att problem uppstår. Vissa tikar får dock besvär av sin skendräktighet även om de motioneras väl och medicinsk behandling (som avbryter effekten av det dräktighetsbevarande hormon som ställer till bekymmer) kan vara nödvändig. Tyvärr så är det dock så att problemen ofta tilltar med ökande ålder. Om tiken är mycket besvärad av återkommande skendräktighet kan det därför vara tillrådligt att låta kastrera henne.

Har fått en 'ny' hund

Det känns som om jag har fått en ny hund. Eller ska jag kanske säga nygammal..?

Nanna har förändrats över sommaren. Jag bestämde mig i våras för att sommaren skulle bli lugn och stressfri. Planerna på lydnadsträning las på hyllan och kosttillskott med bland annat det lugnande mineralet magnesium inhandlades.

Så blev Nanna akut sjuk och sjukdomsförloppet var långdraget. När värsta värken hade lagt sig blev hon allt gladare. Hon slutade morra mot Leia (vilket hon hade gjort ganska rejält tiden innan hon blev akut sjuk) och hon började visa allt mer tillit mot både oss tvåbeningar och mot Leia.

Den 31 juli upptäckte jag att Nanna hade börjat löpa. (Det var ett försenat löp och jag blev jätteglad eftersom jag trodde hon hade drabbats av en hormonrubbning.) Nanna började uppvakta Leia alldeles enormt mycket. Till Leias stora glädje - hon tänkte väl att äntligen vill Nanna leka med mig!

Trots att höglöpet är över för länge sedan så fortsätter leken. De är så sammansvetsade nu, mina flickor!

Så vad är det som har hänt?

Jag tror promenaderna med flexikoppel har stärkt Nannas självförtroende. Vi har medvetet valt bilfria vägar så hon har fått strosa ganska mycket i egen takt. Och hon hon har fått hälsa på de hundar hon har velat gå fram till. Hon har själv fått styra.

Jag tror vitamin- och mineraltillskottet har fått ner hennes stresshormoner en hel del.

Jag tror hon och Leia har blivit säkrare på varandra. Nanna var förmodligen ganska osäker på Leia och Leia var lite rädd för Nanna - hon kunde inte riktigt tolka Nannas läten. För Nanna är en hund som låter mycket.

Jag tror Nanna mår bättre nu när hon har gått ner lite i vikt.

Jag tror Nanna upplever en stor glädje över att inte längre ha ont.

Och sist, men inte minst: jag är mycket lugnare och mycket säkrare på min hund nu. Jag har äntligen börjat lära mig tolka hennes olika läten och signaler. Jag vet att om jag är lugn så har Nanna mycket större förutsättningar att vara balanserad.  

Looking good!

Vi styrs av hormoner. Det märks så tydligt när man betraktar en hund som löper. Beteendet förändras. Och eftersom hundar är så påverkade av hormoner, så är nog vi människor det också - även om vi inte alltid förstår riktigt hur mycket.

Lek/uppvaktning

Nanna är så glad och mysig när hon löper. Vet inte om Leia alltid håller med, för hon kan också vara ganska påfrestande när hon trycker upp rumpan mot Leias nos... Nanna har uppvaktat Leia i flera dagar nu och Leia tror att hon leker. Men nu borde höglöpet gå mot sitt slut.

Hon är så glad och så mjuk i sättet. Jag ska nu föra lite anteckningar för att se om och hur hennes humör och beteende förändras under löpcykeln. Förändras den mycket (till det sämre) så får jag eventuellt överväga en kastration.

För övrigt är jag hoppfull beträffande hennes inflammation!

Hennes svullnad har börjat lägga sig och såret ser fint ut. Den sista 'kratern' som öppnade sig för att släppa ut vätska har nu fått en sårskorpa och ingen ny svullnad har bildats under de senaste dagarna. Jag har börjat hoppas. Det sista dränaget togs bort den 23 juli och jag blev instruerad att tvätta bort sårskorpan i ett par dagar så att vätskan skulle kunna rinna ut. De två dagarna blev 2 och en halv vecka eftersom svullnaden växte till sig om och om igen.

Så här fint har såret läkt sig!

Jag började ge henne gurkmeja i maten för 10 dagar sedan eftersom det är inflammationsdämpande.  Jag ger henne också homeopatmedicin (Hepar sulphur)...knappt jag vågar erkänna det, men det gör jag. Jag har varit så frustrerad och så desperat... Men nu vågar jag äntligen tro att det kommer gå vägen. Peppar, peppar...