Officiell avslutning på spårkursen

Så var det dags för officiell avslutning på fortsättningskursen i spår. (Men tack vare vår fantastiska kursledare Roland så får vi två bonustillfällen efter nyår eftersom Nanna och jag har missat 2 av 5 tillfällen. Vilken annan kurs har en sådan service?)

Detta med personspår är utan tvivel det roligaste Nanna vet. Så fort jag tar fram spår-korgen, så vet hon...Hon blir tokig av glädje, gnyr och far runt och kan knappt bärga sig...




"Snälla matte öppna bildörren snabbt, så vi kommer iväg..."





Det var en kylig morgon och Nanna och Yatzy blev återigen störtglada över att träffas.














Visserligen uppvaktade han Nanna lite väl intensivt emellanåt (hon löper fortfarande) men när han blev alltför närgången så fräste Nanna ifrån.













Första spåret var ganska kort. Det hade en 90 graders vinkel och sedan korsade jag vägen - följde vägen en liten bit och gick sedan in i skogen igen på andra sidan. Nanna satte av direkt med farlig fart. När hon kom upp på vägen blev hon aningen förvirrad...hon ville fortsätta direkt in i skogen, men det stämde ju inte riktigt med spåret, upptäckte hon...spåret fortsatte ju längs vägen...hm, okej då...och sedan in i skogen och sprang direkt till burken med köttbullar. Duktig tjej!

När vi skulle gå tillbaka mot bilarna hittade jag lite guld i skogen! Jag som aldrig brukar hitta kantareller - gissa om jag blev lycklig! Tror faktiskt jag skall försöka träna Nanna till kantarell-hund...det vore perfekt, eftersom kantareller är så vansinnigt gott!









Efter första spåret var det fikapaus. Roland skämmer bort oss alldeles förskräckligt. Idag fick vi landgång med räkor, stenbitsrom, avokado, kesellaröra och hemmagravad lax. Mums-mums! Markägaren Håkan var också inbjuden och han hade med sig sina två tikar. En Cavalier och en Sheltie. Nanna och Sheltien sprang omkring och lekte medan vi åt och drack kaffe. De turades om att jaga varandra och var helt samspelta. Hanarna Yatzy och Rocko fick sitta i bilarna och ha tråkigt under tiden - de var inte lika glada...


Andra spåret la vi i öppen terräng. Ingmarie och jag började på varsin sida av en äng. Vi gick i zick-zack över ängen och korsade varandras spår 2 gånger. Hundarna fick belöning både efter första korsningen och i slutet. Jag var lite osäker på om Nanna skulle klara detta, eftersom det verkade bra mycket svårare än de spår vi brukar lägga. Men jag hade inte behövt oroa mig - hon är en fena på att spåra!

"Visst är jag duktig, matte!?!"

Ögontrubbel

Nannas ögon har blivit röda och lite rinniga. Veterinären säger att det är ett rasbundet problem - ju längre nosar desto sämre sluter nedre ögonlocken tätt. Blir det ett ofta förekommande problem kan man överväga en operation. Men vi skall inte måla f..n på väggen - nu blir det ögondroppar i 10 dagar med antibiotika i.

Veterinären har för övrigt haft flera cockrar och han sa spontant igår kväll: "vad lugn hon verkar, och så mjuk i sättet...".
"Jo", sa jag och tänkte på den olycksaliga trimkursen, "men hon är väldigt rädd om tassarna när hon skall trimmas."
"Sånt kan man träna bort", svarade han, "var lugn och bestämd bara".

Lugn och bestämd - har vi hört det förut...?

Mössens fiende nummer 1

"Jag har blivit utnämnd till skogsmössens fiende nummer 1! En utmärkelse som jag är ganska stolt över, faktiskt. "












"Det är något av en revanch, eftersom jag har blivit kallad både 'tjockis' och andra fula saker... Sanningen är den att jag egentligen är ganska vig och smidig... Vem annars skulle komma in under gamla vedbo´n... jag bara undrar?"









"Att sen dom förbaskade skogsmössen alltid försvinner ut ur ett ännu mindre hål, är en helt annan historia..."















/Mimmi

Jag hittade frisbeen i en rosenbuske!

Idag blev det glädjescener när jag plötsligt hittade den röda frisbeen långt inne i den taggiga Schneekoppe-busken. Så där väldigt röd är den inte längre eftersom den blivit blekt av solen, men den är fortfarande hel och väldigt rolig att jaga, tycker Nanna.

Av den lilla filmen att döma här nedanför, har även Mimmi börjat intressera sig för frisbeen och vågar sig faktiskt på att utmana Nanna. Hon har blivit en riktig tuffing, gamla Mimsan. Så från och med nu gäller: må bästa vovve vinna!

Lejonkungen!

Högst uppe på tomten - på den gamla husgrundsruinen (som för övrigt håller på att förvandlas till köksträdgård) - har Nanna perfekt koll på omgivningen. - Hon älskar höjder och att hålla uppsikt!











Här kan hon stå och spana på allt och alla som rör sig nedanför, både på tomten, cykelbanan och på vägen. Hon är vig som en puma och majestätisk som en lejonkung!
















En bit ner finns ytterligare två platser som hon hyser viss förkärlek för. På murarna vid första trappan har hon perfekt uppsyn över grusgången... ända ner till grinden.

Vår lejonkung...f´låt lejonprinsessa!

Spårkursen - igen

Igår var det dags för spårkursen igen. Härligt, milt höstväder med bara några enstaka regndroppar. Nanna har börjat löpa och Rocko och Yatzy var extra intresserade...

Nannas första spår var 120-graders vinkel plus några 90-graders. Hon är duktig, det lilla livet, men det är inte jag... Jag satte snitslarna för glest och kunde inte se var spåret låg. Istället för att lita på Nanna höll jag in henne och stod och tvekade. Kunde inte se en enda orange snitsel! Till slut bestämde jag mig för att låta henne kila iväg och givetvis sprang hon rätt på burken med köttbullarna. Och jag fick slokörad gå tillbaka och ta ner de snitslar jag hade missat...

Andra spåret la jag i en cirkel och korsade mitt eget spår. Nanna tvekade lite vid korsningen, men fortsatte i rätt riktning - rakt mot sista köttbulls-burken. - Jag är faktiskt imponerad av Nannisen!

När vi kom hem berättade lilla E att Mimmi hade suttit vid dörren och väntat på oss...gissa om jag fick dåligt samvete. Nästa gång Nanna och jag åker iväg får jag se till att någon gör något kul med Mimmi också.

Hurra!!! Det är fredag!!!

/Nanna

Bara inte...

"Lilla E har varit sjuk i flera omgångar denna hösten. Feber, snuva och förfärlig hosta som inte ger sig. Häromdagen låg jag så här gott och vilade tillsammmans med henne. Idag konstaterade doktorn astma. Bara hon inte har blivit allergisk mot Nanna och mej... Hon är ju min bästa matte!"

/Mimmi

"Nu går min trädgårdstokiga matte omkring och letar efter sina små mini-drivhus...vaddå mini-drivhus...?...det är väl bara vanliga petflaskor med avklippta bottnar..?"
















"Värst vad irriterad hon verkar vara bara för att dom är borta...hon vet väl ändå att jag bara ÄLSKAR att leka med petflaskor...dom låter så skojigt när man biter i dom - också är dom så roliga att kasta upp i luften!"


/Nanna

Spårkursen

Igår var det äntligen dags för fortsättningskursen i personspår! Vi har inte tränat på hela sommaren, men så fort jag tog fram den orangea korgen med spårlinan i, blev Nanna tokig av glädje. Hon förstod direkt vad vi skulle göra! Och så bra det gick! Första spåret var kort, men med flera vinklar. Nanna satte nosen i backen direkt och lyfte den inte förrän hon var framme vid burken med köttbullarna.

Andra spåret var längre och svårare, eftersom Ingmarie och jag av misstag korsade varandra när vi la ut spåren. I mitten av banan blev Nanna mycket riktigt lite förvirrad - hon stannade upp och sökte runt i cirklar, men hittade rätt spår igen och fortsatte till nästa burk med köttbullar. Det var en glad hund och en stolt matte som kom ut ur skogen!

Också fick Nanna äntligen träffa Yatsy igen. Vilket kärt återseende! De verkar fortfarande förälskade i varandra - trots att de inte har setts på hela sommaren. Den kärleken, den kärleken...










Lägg märke till hur Ingmarie får streta emot när Yatzy vill fram och pussas! (Han skall egentligen träna på korsande spår, men vill hellre hälsa på Nanna....)










Tyvärr har Yatzy fått ont i bakbenet så han får inte springa omkring och leka. Men hälsa på varandra kan man ju ändå...



Nanna och jag har missat två gånger på kursen, men vår fantastiska kursledare Roland kompenserar hela gruppen med två extra träningstillfällen efter nyår. Det kallar jag service!

På jakt efter skogsmöss

"Idag ska Nanna på spårkurs igen. Men jag stannar hemma och spårar på tomten istället. Här finns så många bra skrymslen och vrår att sticka in nosen i... Skogsmössen försöker gömma sig, men jag är dom på spåren..."

/Mimmi

Kan hundar ta en tupplur?

"Nu är jag ganska trött faktiskt, och då är det gott att vila en stund med tassen som kudde. Matte har varit hemma idag, och när hon inte jobbar får jag ingen lugn och ro. Jag måste ju följa efter henne hela tiden och kolla vad hon håller på med...och hon flänger så mycket fram och tillbaka. Skulle önska att hon kunde lägga sig och ta en tupp-...förlåt, hundlur...som en normal hund..."






/Nanna

När Mimmi gick vilse i skogen

Ännu en underbar höstdag. Eftersom vår tomt gränsar till skogen, är det lätt att ta sig dit. Jag bytte snabbt upp till gummistövlar så fort jag kom hem från skolan och frågade hundarna om de ville följa med upp i skogen - och fick glada skall och viftande svansar till svar.


För en gång skull gick Mimmi först. Det är ovanligt, eftersom Nanna alltid vill komma etta.




Någonting gjorde att Nanna dröjde sig kvar vid en enbuske - måste ha varit en ovanligt god lukt...













Vi gick längre och längre in i skogen. Nanna släpper mig aldrig helt ur sikte, men det gör Mimmi. Hon är så glad och självsäker i skogen. Plötsligt var hon borta. Jag ropade och ropade, men ingen Mimmi. Jag börjar faktiskt tro att hon hör lite dåligt - hon är ju snart 11 år, så det vore väl inte så konstigt.








Nanna förstod nog att jag letade efter Mimmi - hon sprang tillbaka en bit som för att leta. Ingen Mimmi. Hon irrade omkring en stund, men gav sedan upp och kom tillbaka till mig.






"Jag hittade henne inte, matte..."



Vi gick runt och letade ett bra tag, Nanna och jag, men ingen Mimmi.

Till slut tänkte jag: 'hon hittar väl hem, skogen är ju liten och hon är van att springa omkring där'. Så vi gick hem.





Och där satt Mimmi och väntade på trappan!


-Dessa goa hundar!

En sorts upprättelse

Här kommer en uppföljning till gårdagens tråkiga inlägg:

Jag mailade föreningen igår och talade om att jag inte kommer på medlemsträffen på tisdag. Jag har nämligen helt tappat lusten att engagera mig mer där. Jag mailade också vår kursledare och tackade för kursen och hennes stöd. Jag skrev att utan hennes stöd och utan den äldre mannens stöd, så hade jag nog brutit ihop. Idag fick jag ett svar som jag betraktar som någon sorts upprättelse och tänker att det kanske kan intressera er som läste gårdagens inlägg:

Hej Katarina!

Tack själv för att du och Nanna kom till oss på trimkursen!

Måste säga att jag led med dig i lördags, ville lyfta upp den nu äldre svarta hanen som hade ett i stort sett likadant beteende i tidig ålder, han högg sin matte så blodvite uppstod vid 2 tillfällen och han har blivit bra med ett tydligt ledarskap, det var 4:de gången han kom till våran kurs och första gången han betedde sig väl.

Själv trimmar jag en del hundar utifrån och har haft en hane som ingen kunde trimma (fick sövas för att klippa tassarna) hans husse berättade inget om detta första gången han kom till mig, hunden var väldigt hotfull fastän husse inte var med. Först blev jag överraskad över hans ilska sedan blev jag rädd eftersom han var galen, jag talade om för honom skarpt att detta inte var o´key, men ju argare jag blev ju galnare blev hunden. Här var jag tvungen att ändra mitt beteende, jag måste inge förtroende istället för att bli hotfull insåg jag efter ett tag, pratade snällt med honom och klappade honom för att få ett förtroende mellan oss, vi fann varandra och hade ett samarbete som funkade bra, han behövde inte sövas mer….tyvärr fick han avsluta sitt liv i somras på grund av en hjärntumör.

Det måste fungera med trimningen men jag tror inte på våld och snörning, utan på ett vänligt men bestämt handhavande mellan den som trimmar och hunden i fråga, så jag ser positivt på din hund och tror på att det skall bli bra.

Många hälsningar

Nu lägger jag det här bakom mig och fortsätter att jobba mer medvetet med mitt ledarskap. Jag skall försöka bli tydligare, men tror fortfarande på mjuka metoder. Nanna har stort förtroende för mig och det vill jag att hon skall fortsätta att ha.

Blandade känslor

Igår var jag på trimnings-kurs hos Västra cockerspanielklubben. Åtta glada cockrar skulle trimmas. Vår kursledare var jätteduktig och positiv, och jag tycker jag lärde mig mycket. Tyvärr misstolkades Nannas stress och rädsla av två assisterande kursledare som inte förstod att hon var stressad i denna ovana situation.

Det jag lärde mig var att jag måste bli tydligare i mitt ledarskap och att varje trimningstillfälle från och med nu skall signaleras med hjälp av en särskilt trim-plats. Inget mer kammande och klippande med Nanna i knät...

När jag åkte från kursen, var det med blandade känslor. Jag trodde halvt om halvt på att Nanna faktiskt är lite ilsken långt innanför sitt mjuka, lite försiktiga temperament, och jag måste erkänna att jag var bekymrad. - Ända tills i eftermiddag. Jag beslöt mig för att ta tjuren vid hornen. Riggade upp gummimattan, hämtade alla saxar och kammar och ställde upp Nanna på bordet. Började med att plocka ryggen, sedan fortsatte jag med tassarna (som hon var så förtvivlat rädd om igår) och klippte slutligen klorna.

Nanna var from som ett lamm. Inga krumbukter för att försöka undfly saxarna och inga morrningar eller skrämsel-nafs. Istället la hon sig lugnt tillrätta och verkade njuta av att bli plockad och hon stod helt stilla medan jag klippte färdigt tassarna.

-Ett stort tack till den vänlige mannen som under kursen berättade att hans Ludde hade varit precis likadan under sin första trimkurs (igår var hans fjärde) och till kursledaren Elisabeth som gång på gång talade om att 'problemet' ligger i mitt otydliga ledarskap och inte hos hunden. Att jag inte lyssnade mer på henne! Då hade jag sovit mycket bättre i natt.

Den kontaktsökande tassen

När Nanna vill leka med Mimmi, inleder hon en speciell 'börja-leka-dans' som innebär knäböjningar och skutt och små gläfsanden.










Mimmi har sent omsider lärt sig att uppskatta Nannas inviter - och verkar faktiskt tycka att det är riktigt roligt!
-Lägg märke till Nannas framtass - med den söker hon kontakt med både folk och fä...










Nanna använder sina framtassar väldigt mycket, det är nästan som om hon hade två armar och två ben.

Brukar hundar göra det?
Är det något rastypiskt för Cockerspaniel?

När hon vill få kontakt med någon - och det vill hon ofta för hon är väldigt kelsjuk - ställer hon sig på baktassarna och sträcker flirtande fram framtassarna mot personen ifråga. Eller så sätter hon sig resolut på ändan och vevar med framtassarna för att få kroppskontakt.





Vem kan motstå en sådan lurvig invit? Att alla vi i familjen smälter som smör i solsken behöver jag kanske inte tala om...? Eller?

Konsten att hålla tungan rätt i mun

"Mums, vad gott det är att ligga här i skogen och tugga på en pinne. Visserligen fick jag jobba hårt för att fånga den, men nu är den min!"


"Det var väl roligt för dej, Mimmi, att du äntligen lyckades fånga en pinne - själv är jag alldeles slut, så många pinnar som jag har sprungit runt och släpat på. Inte för att skryta, men jag har faktiskt fångat flest, så det är inte konstigt att min tunga hänger utanför..."

/Mimmi och Nanna

Långnos och Trubbnos

Man kan undra hur de amerikanska cockrarna fick sina trubbiga nosar... Inte kan det väl bara ha skett av en slump efter det att de första cockrarna emigrerade till USA? Skulle inte förvåna mig om någon annan trubbnosad hundras varit inblandad i det avelsarbetet. Eller vad tror ni andra? Jämför Nannas nos med Mimmis uppnäsa: