 |
| När inte ens vargavrålen fungerar är man illa ute... |
Hos vetten i fredags diskuterade de hur - jag citerar - "omöjlig" jag är vid kloklippning. Jo, man gör ju sitt bästa för att slippa klotången. Och hitintills har det fungerat bra! Jag har vrålat mitt allra värsta och min fega matte har blivit rädd och dragit tillbaka händerna. Ha! Jag vet allt hur man ska skrämmas!
Hon har till och med försökt med munkorg, men jag har ändå lyckats undkomma klotången tack vare att jag är så himla stark. Men nu går det tydligen inte längre. När vetten berättade för matte att hon minsann hade trängt in en stor rottweiler i ett hörn och helt sonika klippt klorna, fick matte ett beslutsamt drag i blicken.
Man kan säga så här: jag blev helt enkelt överkörd igår. Trots mina vildaste protester och trots mina högsta krumbukter så lyckades hon genomföra min kloklippning. Och trots att lillhusse kom nedfarandes från övervåningen och kallade matte för djurplågare, så fortsatte hon sin omilda behandling. Det blev till och med lite genant för mig, eftersom jag till slut började kvida lite ynkligt för att se om det tricket kunde fungera. Men nej då. Inte ens det bevekade henne.
 |
| Helt plötsligt förvandlades jag från vrålande varg till en ynklig cocker. Hur sjutton gick det till, egentligen? |
Nu är klorna klippta och jag anar att det inte är för sista gången.
Mycket ska man stå ut med som hund.
/Nanna
