Som smålänning blir jag alltid beskylld för att vara envis - men ibland är det bra att vara envis. Stora T har aldrig velat följa med mig på promenader och det var egentligen därför jag skaffade Mimmi. Det är så trist att promenera helt ensam.
Men efter år av påtryckningar så har han nu bestämt sig för att följa med, åtminstone ibland. (Kan det vara extra-kilona runt magen som fått honom på bättre tankar?) ; )
Härom dagen gick vi slingan genom skogen och sedan försökte vi hitta tillbaka till vårt hus genom skogen. Det blev en härlig och ganska jobbig promenad i terrängen. Vi hittade liksom aldrig stigarna...
Men vi fick lön för mödan. Väl uppe på toppen av berget kunde vi blicka ut över havet...
...och när vi till och med skymtade Nidingens fyr, blev storseglaren riktigt nöjd:
Kan du se Nidingen mellan träden i fjärran?
Hundarna var överlyckliga över att slippa kopplen ett tag. Nanna for fram över bergsknallarna som den bergsget hon är. Och till och med gamla Mimmi fick upp flåset. Vilket för övrigt även stora T och jag fick.
/Katarina
1 kommentar:
Nu blir jag riktigt avis jag vill också bo vid havet. Kram Carina
Skicka en kommentar