Spårpremiär!

Idag var det spårpremiär för både Leia och husse. Tidigt i morse satte vi oss i bilen och åkte till Sandsjöbacka naturreservat. Husse som älskar att segla, är ingen skogsmänniska, men följde snällt med ändå. Kanske har han tröttnat på mitt tjat..?

Vi skall få spåra idag!

Nanna tjöt av glädje hela vägen dit. Hon vet precis vad som gäller och visar en sådan enorm glädje att man blir alldeles varm inombords. Leia visste ju inte riktigt vad som väntade, men hon kände förmodligen doften av köttbullar, för hon var också full av förväntan.

Jag började med att lägga Nannas spår. Under tiden som hennes spår mognade, satte vi på Leia spårselen och så fick hon titta på när husse försvann in i skogen. Hon gnydde efter honom hela tiden, eller var det efter burken med köttbullar som försvann..? Jag tyckte inte det behövdes några snitslar den här gången eftersom tanken var att husse skulle gå rakt framåt (fast det var nog obetänksamt, skulle det visa sig...).

När husse kom tillbaka satte vi av i hans fotspår. Husse hade nog inte lyssnat riktigt ordentligt på mina instruktioner för han hade då rakt inte lagt ett enkelt spår för henne - en rejäl vinkel till vänster plus några småböjar fick hon på premiärturen.

Premiär!

För mig blev detta en helt ny upplevelse eftersom jag blev tvungen att lita helt på Leia. Nu gick det bra ändå - Leia spårade klockrent! Jag var faktiskt imponerad! Tror hon har ett väldigt väl utvecklat luktsinne.

Sådana här smarta snitslar fick vi på Nannas spårkurs.

Så äntligen blev det Nannas tur och hennes spår var snitslat. Som tur var! För värre snårskog har jag då aldrig spårat i förut. Vi fick nästan hugga oss fram. Nanna missade lite vid en vinkel men kom snabbt rätt igen. Det var en lycklig Nanna som hittade burken - och en nöjd matte och husse som fick kaffe och smörgås som belöning. Personspår är kul!

Och så här trötta - och glada - blir man när  man har spårat!