Synen på hundar (och barn, t ex) har förändrats mycket sedan jag fick min första hund för 48 år sedan. Då var det en auktoritär fostran som gällde och jag tror inte vi funderade särskilt mycket över hundars förmåga att tänka, reagera och uppfatta världen. Hunduppfostran var tydligt influerad av militären och det viktigaste var att hunden lydde. Idag vill vi givetvis fortfarande ha lydiga hundar, men vi bryr oss mycket mer om hur hundarna mår och fungerar.
När Leia flyttade in till oss och jag skulle belöna hundarna efter träning, flög Nanna helt sonika på Leia för att ta hennes Frolic. Jag var helt chockad och trodde att Nanna hade blivit galen. Och när Nanna sin vana trogen låg vid mina fötter och började morra då Leia närmade sig, fick jag vatten på min kvarn. Nanna var inte bara en dominant och självsäker hund, hon hade också blivit en aggressiv hund som försökte uppnå högre status! Och ju mer övertygad om detta jag blev, desto mer spände jag mig förmodligen och gjorde allt jag kunde för att hålla nere Nannas dominans. Det var bara det att ju hårdare jag blev, desto mer ökade Nannas morrningar.
Den värsta attacken stod lillmatte för utan att veta att hon gjorde fel. Så här var det: Lilla E satt och gosade med Leia på övervåningen. Jag låg i min säng där nere och läste tidningen med Nanna tätt intill mig. (Nanna är något av en enmanshund som följer mig vart jag än går.) Plötsligt kom lilla E in i sängkammaren med Leia på armen. Nanna stelnade till, morrade och 'sa': stör oss inte, ta inte min liggplats! Lilla E förstod inte hundspråket så hon satte helt sonika ner Leia i sängen - varvid Nanna morrade än mer och gjorde en skenattack. Jag var vid det laget helt övertygad om att Nanna försökte ta över...och jag fick tydliga flash-backs av Cesar Millans hantering av aggressiva hundar...
"En teori runt dominans som verkar ha blivit vetenskapligt accepterad är att det handlar om att vinna eller förlora resurser och inte om att uppnå högre status." (Barry Eaton, sidan 20 i Dominans och ledarskap.)
Vilken lättnad det blev när jag började ta till mig om zon- och tillgångsförsvar! Då först förstod jag att Nanna försvarade det hon ansåg var sina tillgångar: i de här fallen Frolic och sin liggplats. Då först kunde jag slappna av och göra upp en plan...
Hundar som morrar när de äter ett ben, försöker inte ta över ledarrollen, skriver Fredrik Steen i Hundcoachen. Den vill bara ha sin mat ifred och det har ingenting med ledarskap att göra. Freddy Worm Christiansen skriver så här på sidan 62 i Hundars och vargars beteende: "Det är en naturlig beteendereaktion för vargar och hundar att försvara zonen runt sin liggplats om en konkurrent hotar med att vilja överta platsen. Försvar av en liggzon i en soffa har inte något med rangordning och ledarskap att göra."
Idag belönar jag hundarna med Frolic eller grisöron utan något bråk. Jag har konsekvent gett Leia mat och godis först, eftersom hon är lugnast och sitter fint och väntar. (Det har jag faktiskt lärt mig av Cesar Millan.) I vårat fall har den enkla strategin fungerat när det gäller belöningar och mat. Och när det gäller zonförsvar, så är det Leia som har lärt mig hur jag ska göra. Leia respekterar när Nanna vill vara ifred och går en omväg för att lägga sig någon annanstans.
Nu innebär inte min syn på zonförsvar att jag låter Nanna göra som hon vill. Inte alls - hon ingår ju i vår familj och vi måste fungera ihop! Men jag jobbar inte upp mig när hon 'demonstrerar' utan behåller lugnet. På köpet har jag fått en lugnare hund som dessutom är lydigare - hon vet vad som gäller.
Och lilla Leia då, undrar kanske någon... stämmer hon också in på teorin om zonförsvar? Nja, måste jag svara. Leia är inte så dominant och så självsäker som sin 'storasyster'. Leia är ingen pratande/morrande hund trots att också hon är en cockerspaniel. Jag har bara sett tendenser till försvar av tillgång när hon har fått ett grisöra eller ett gott ben - då morrar hon när Nanna närmar sig... Och Nanna har hitintills respekterat det.
 |
| Till och med lilla jag kan försvara en god munsbit... |
Den viktigaste konsekvensen av min syn på tillgångs- och zonförsvar är att jag har fått en ny förståelse för varför Nanna gör som hon gör. Då blir hon mycket lättare att hantera. Men det är upp till oss alla att tro på vad vi vill - vi måste inte vara överens... ; )
/Katarina
4 kommentarer:
Du är så klok Katarina och helt min teori!
Bra skrivet och jag la min sista kommentar i ämnet på min blogg. Vi är överens om det mesta :)
Ulf
Håller med, mycket klokt!
Jag har lärt mig oerhört mycket om detta med A. Han är helt klart den värsta "morris" jag haft! Från början gjorde jag ju missen att tro att han var arg, det skäms jag för idag.
Om inte annat så bevisar ju den gång han bet mig i fåtöljen just detta med zonförsvar! Han hade helt enkelt inte insett att vi får plats båda (och att det kan vara bra mysigt att dela den med matte:)) Jag förundrades över att han som hela tiden haft sådan respekt för Js, tysta, tillsägelser samtidigt kunde bete sig så "ilsket". Tack och lov att man får nya insikter genom livet!
Här hemma har vi också erfarat det där med zon och tillgångsförsvar. Till en början reagerade jag som du - vad nu varför är min hund arg och morrar till sin kompis som han i nästa stund leker med.
Jo förmodligen för att han försvarar sin mat eller sin sovplats. Båda två vet då att gå en omväg (lugnade signal kanske) runt den morrande och sedan är lugnet återställt och i nästa stund leker de och busar som vanligt. Mot oss har de aldrig morrat.
Jag tror att ju mer man försöker lägga sig i, för att man tror att det handlar om att ta över dominansen, desto fler fel signaler ger man hunden. För vem vet bäst hur man läser en hund, om inte hundar själva ?
Skicka en kommentar