Sista ordet

Det där med hundspråk är fascinerande! Jag börjar lära mig en liten smula, men ofta går det så fort så jag hinner inte se signalerna. En tydlig lekinvit från Leia, hamnade i alla fall på bild härom dagen:

-Vill du leka med mej, Nanna?
-Yes, why not?

De flesta hundmöten går utan problem, men det finns en terriertik som Nanna blir fullkomligt galen på. Denna tik skäller och gör utfall mot hundarna och Nanna är inte sen att svara. Leia drar sig bara lite längre ut mot kanten...

Jag minns inte hur det allra första mötet med denna tik var - jag kan alltså inte säga med säkerhet vem det var som började skälla - men jag tror det var terriern. Hur som helst, det tråkiga är att Nanna börjar bli på sin vakt mot...just terriers...

I går mötte vi pudeln Kevin. Han går alltid lös och både Nanna och Leia blir så glada när de ser honom. Men i går hade Kevin och hans matte sällskap av terrierflickan Fiffi. Hon var också lös. (I vanliga fall blir jag vansinnig på hundägare som låter sina lösspringande  hundar gå fram till mina kopplade älsklingar, men när det gäller Kevin och hans trevlig matte så är det helt ok.) Men Fiffi, den odågan, sprang rakt fram emot Nanna och skällde och morrade...och enligt Kevins matte så gillar hon inte tikar...

Den svarta terriertiken Fiffi och pudelkillen Kevin

Nu är ju Nanna en ovanligt grov och storvuxen cockerspaniel, så Fiffi var en enkel match. Hon var inte ens värd ett utfall. Det räckte med dova morrningar eftersom Fiffi talade samma hundspråk - hon vände avväpnande bort  huvudet och drog sig några meter åt sidan. Kom hon för nära, så morrade Nanna och Fiffi gjorde om sin avväpningsmanöver.

Kevins matte och jag stod och pratade en lång, lång stund om både hundar, katter och hästar. Verkligen intressanta samtal tyckte vi, och under tiden samtalade Kevin med både Leia och Nanna och de hade så trevligt. Fiffi höll sig lite vid sidan om för att undvika den mer dominanta Nanna.

När vi till slut skulle gå åt vårt håll, såg Fiffi sin chans att få sista ordet. När vi hade gått cirka 10 meter sprang hon plötsligt efter oss - storskällandes - men hon stannade på tryggt avstånd från Nanna. Jag är en terrier och mej sätter man sig inte på hur som helst! Kan jag inte dominera den där stora cockern så kan jag i alla fall skälla ut henne när hon är på vederbörligt avstånd, tänkte Fiffi och lommade sedan hem till sig.  Nanna tittade efter henne, och vände sedan på klacken och drog iväg hemåt. Ettriga lilla terrier som försöker ta sej ton, tänkte nog hon....


/Katarina