Nu behöver jag lite expertråd!

Hormonsvängningar är inte alltid lätta att hantera. Nanna har börjat löpa och vi känner inte riktigt igen henne. Hon är klart stressad och samtidigt väldigt trött. Ni som har eller har haft tikar: känner ni igen det här? Brukar era tikar bli stressade och obalanserade under löpperioderna?

Kommer det förändrade beteendet från hormonsvängningarna?

På nyårsaftonen när cockerflickan Zelma var här, var Nanna märkbart irriterad. Hon och Zelma går inte riktigt bra ihop - de talar inte samma språk. Till saken hör att Nanna tydligt visade att hon ville vara ifred genom att morra när Zelma kom för nära, men Zelma förstod inte riktigt vinken. När Nanna låg i sin korg och morrade, stannade Zelma en meter framför Nanna och stod och stirrade på henne. Hon ville inte gå därifrån. Visserligen föste vi bort henne, men hon var strax tillbaka igen - märkbart intresserad av en alltmer morrande - och slutligen markerande - Nanna.

Ser hon plötsligt andra tikar som rivaler?

Jag vet inte riktigt var i löpet hon befinner sig. Förmodligen i början eftersom jag inte har sett några blodspår ännu. Stressen har också varit tydlig både igår och idag då hon har morrat och gjort ett par utfall mot Leia - helt oprovocerat.  Om hon fortsätter att vara så här besvärad av hormonsvängningarna så vore det kanske bäst för Nanna att vi låter kastrera henne. Vad tror ni andra?

Katarina

Gott Nytt År!

"Nyårsafton blev både rolig och jobbig! Zelma kom och lekte med oss! Hon är en väldans pigg liten cockerflicka så man blev rent av lite irriterad av att se henne och Leia fara runt. Själv är jag ganska trött just nu, eftersom jag löper. Jag hörde matte säger att vi tikar kan bli lite "knepiga" när vi löper. Undrar vad hon menar med det? Är det någon som begriper..? Inte jag, i alla fall. Att jag är extra hetsig i humöret och att jag irriterar mig på ouppfostrade valpar som far runt som skållade råttor är väl knappast hormonernas fel, eller är det?"


Hälsningar från en förvirrad Nanna


PS. Matte hälsar och tackar för alla stöttande kommentarer. Hon tycker ni är världens bästaste bloggkompisar!

Förändringens vindar

På årets sista dag borde man känna glädje och förväntan inför det nya året. I år gör jag inte det, men jag hoppas ändå att 2011 skall bli ett så bra år som det bara kan bli. 2010 blev ett sorgens år för oss. I början av september hände det som inte får hända - vi förlorade vår innerligt älskade äldste son, Filip. Stora P, lilla F och lilla E miste sin käraste storebror och livet förändrades för oss i ett enda slag.

Hur går man vidare? Hur hittar man tillbaka till livslust och glädje igen? Jag vet inte, för jag är inte riktigt där ännu. Livet fortsätter - det har visserligen delats in i ett Före och ett Efter, men det fortsätter. Vi är fortfarande en ganska stor familj och vi har varandra. Efter jullovet skall jag börja arbeta fullt igen.

Ingenting är för evigt och allting är till låns.

En sak vet jag, och det är att Nanna och Leia i mångt och mycket har hjälpt oss att hålla näsan ovanför vattenytan. Dessa underbara hundar som direkt känner av vilken sinnesstämning man befinner sig i, som tröstar när man gråter, som generöst delar ut blöta pussar när man behöver det, som drar med en ut på promenad trots att man allra helst vill stanna i sängen...

2008: Filip träffar Nanna för första gången

Snart flyttar lilla E och lilla F hemifrån och det blir bara jag och maken kvar. Också hundarna förstås!
Så lyckligt lottade vi är som har hundarna! De är sådana glädjespridare. Svansarna går som propellrar och de hoppar av glädje inför minsta promenad och de gnyr och gläfser av glädje varje gång man kommer hem. Mina gosiga vovvar!

Jag önskar er alla ett gott slut på 2010 - ta vara på varandra och lev väl!
Katarina

Spontan-spårning

Tack för uppmuntrande kommentarer och goda råd igår! Har precis klippt Leias klor - inte ett pip hördes. Belönade med köttbulle nära klotången. Därefter var det Nannas tur - med munkorg. Baktassarna gick bra - framtassarna är hon så ohyggligt rädd om så där gällde det att vara stark. Även hon fick köttbulle nära klotången. Har bestämt mig för att klippa lite varje vecka i framtiden...phu!!! Så till dagens inlägg:

Alldeles fullt av färska rådjursspår i skogen igår! Kalas, tyckte Leia och pinnade iväg.

Jag travade efter - det är så kul att man ser spåren när det är snö! I vanliga fall, när hundarna spårar, vet  man ju bara på ett ungefär hur spåret ligger.

Jag är hack i  häl och Nanna kommer någonstans bakom mig. Hon har hittat något annat som verkar intressantare, men hon följer oss på avstånd. Leia har fått upp farten och jag hamnar på efterkälken...

Är hon rådjuren på spåren? Det är hon - här finns bevis, men hon är alldeles för exalterad för att ta sig en smakbit.

När Leia kom upp på platån blev hon alldeles vild av alla korsande spår. Här är helt klart ett av rådjurens tillhåll. Det var också här vi såg två rådjur för en månad sedan. Leia irrade fram och tillbaka och Nanna kom ifatt oss. Även hon fick upp vittring, men hon höll sig lite lugnare än lillasyrran.



Snö är kul...fortfarande!

/Katarina

Fundring # 2

Gammal är äldst. Eller rödast är hetsigast? Länge vägrade jag lyssna på pratet om röda hundars temperament. Bytte till och med veterinär när den förra uttryckte sig nedsättande om röda cockrar. Nu har jag ändå börjat fundera...

Nanna är i vanliga fall världens goaste och mest kramvilliga hund. Hon sätter sig ofta, ofta på baken och sträcker ut tassarna för att bli kramad. Och hon sitter gärna i knäet och myser. Men ibland blixtrar hon till.

Hon kan plötsligt markera gentemot Leia och det gäller oftast när det vankas godis. Men ibland begriper vi inte alls varför hon jagar iväg Leia. Attackerna kommer sällan, men de ser otäcka ut. Än så länge har hon inte bitit henne, så det är nog 'bara' markeringar. Leia är klok nog att springa undan. Men ändå... Härom kvällen kom lilla E hem från GeKås med nya leksaker. En pipande drake blev Nannas favorit. Hon började direkt leka med den och när Leia vid ett tillfälle försökte ta den gav Nanna upp ett vrål och jagade iväg henne.

Draken är min!, tycker Nanna.

Hundar som lever tillsammans vet sin rang och lever oftast i harmoni, skriver Fredrik Steen i Hundcoachen. De problem som kan uppstå beror oftast på vår inblandning. Men, tillägger han: "Jag är helt emot tanken att hundar ska göra upp själva."   - Det är jag också! Det skulle betyda att den största och starkaste skulle kunna skada den mindre hunden och det vill jag inte vara med om! Ranghög eller inte - ska hundarna leva tillsammans med oss så måste vissa regler gälla.

Herre på täppan eller osäker dam?

När det gäller hantering blir Nanna bara värre och värre. Det paradoxala är att hon vill bli borstad och kammad eftersom det innebär godis efteråt. Hon är ett fullkomligt matvrak som aldrig verkar bli mätt. Jag brukar börja med att kamma Leia och då sitter Nanna bredvid och väntar på sin tur.

När det väl blir Nannas tur börjar Nanna morrar samtidigt som jag borstar henne och hon att vägrar lägga sig ner på sidan. Hon vill sitta på sitt eget vis och då kommer jag inte åt med borsten. Minsta tagg får henne att markera. Hon gör utfall utan att hugga, men visst händer det att jag blir rädd! Kloklipping skall vi inte ens prata om...

Jag är ganska säker på att hon är rädd och ängslig att det ska göra ont. "Morrandet är en rädslesignal!", skriver Anders Hallgren i Lyckliga lydiga hundar. Och förmodligen har jag varit hårdhänt utan att veta om det. Jag försöker bygga upp förtroendet, men samtidigt måste ju viss hantering ske. Inte kan jag låta henne gå tovig och inte kan jag låta klorna växa sig långa. Och mitt tålamod börjar ta slut. Varför fattar hon aldrig att jag tar det så försiktigt jag kan?

När hon skall kammas lägger jag - trots protester - ner henne på sidan för att komma åt. Vid kloklippningen använder jag munkorg och viker inte undan trots våldsamma krumbukter. Rätt eller fel? Förmodligen fel, men jag vet inget annat sätt.

Vad gör man med en ängslig översittare?

/Katarina