För mig spelar det stor roll. Om jag tror att hunden försöker klättra i hierarkin för att ta över min plats som ledare, så reagerar jag förmodligen genom att bli hårdare. Använder förmodligen ett vassare tilltal och pekar med hela handen. Om jag däremot tror att det är ett naturligt beteende för en hund att försvara den gosiga liggplats hunden har hittat, så känner jag mig inte lika hotad och använder förmodligen mer pedagogik för att få ner hunden på golvet.
Resultatet i det första exemplet blir antagligen att hunden blir rädd eftersom den inte förstår min reaktion och till slut kryper den ner på golvet med svansen mellan benen.
Resultatet i det senare exemplet blir förmodligen att hunden går ner på golvet med bibehållen trygghet.
Den stora frågan är: Försöker hundar klättra i rang gentemot sina ägare? Jag tror inte det! Även om hundar inte har särskilt mycket logiskt tänk, så begriper de säkert att vi människor inte är hundar. Och att det är vi som står för maten, vattnet och omsorgen... Men vad jag tycker är en sak; vad säger experterna?
Barry Eaton (Dominans och ledarskap - Fakta eller fantasi, sid 8) svarar 'nej'. Hundar konkurrerar inte med oss människor om ökad status eftersom de inte är en del av människoflocken.
Fredrik Steen (Hundcoachen, sid 18) svarar också 'nej'. "Jag tror inte heller hundar vanligtvis försöker att klättra i rang gentemot sin ägare."
Cesar Millan (Ledarskap med Cesar) är luddig och säger ofta emot sig själv, men jag tolkar hans budskap som 'ja'. Cesar förespråkar ett restriktivt ledarskap där hunden exempelvis alltid måste gå lite bakom sin ägare - aldrig framför. Den sortens ledarskap ställer jag inte upp på.
Anders Hallgren (Lyckliga, lydiga hundar) svarar 'nej'. Han menar att det inte finns belägg för att hundar försöker ta kommandot.
Freddy Worm Christiansen (Hundars och vargars beteende, sid 17-18) svarar också 'nej'. Hundar försöker inte ta över ledarpositionen i familjen - hunden försvarar sin äganderättszon. "Det handlar inte om rangkamp utan om zonförsvar."
 |
| Jag vill inte bli missförstådd |
Idag skriver Fredrik Steen om skrönor i sin blogg. Läs den! Bland annat säger han så här:
Den otrygga och totalt ledarlösa miljön hunden lever i gör hunden osäker. Därför morrar den bland annat. Ofta så är lösningen i en familj på en morrande hund att ge den obehag. Obehaget gör hunden mer osäker och hunden morrar ännu mer.
Detta är en tragisk och mycket allvarlig situation eller läge.
Men att hunden har för avsikt att ta över ledarskapet, det är det inte frågan om.
Och när det gäller att försvara tillgångar, skriver han så här:
När en hund försvarar en tillgång, då gör den det mot allt och alla som konkurrerar om tillgången. Det spelar då ingen roll om det är en hane eller tik, om det är en ung hund, eller en gammal hund.
Det tänker jag spinna vidare på i morgon.
/Katarina
PS. Det blev lite långt idag, men ibland måste man få skriva av sig...
12 kommentarer:
Ja, det kan man undra.
Inte morrar de alltid för att de är aggresiva eller osäkra.
Abbe är nog ganska lik Nanna.
Han är också en morrande cocker som kan skrämma livet av vem som helst.
Jag blev nästan livrädd av hans oljud ibörjan och försökte visa honom att så här får du inte låta, men resultatet blev sju gånger värre. Det bästa att "bryta" honom i hans morr är att hitta på nåt annat så han liksom kommer av sig.
Och under dessa tre i hans liv så har bara varit riktigt arg en gång.
Det var i vintras på agilityträningen när en annan hund sprang från sin matte och började mucka gräl mot Abbe. Då svarade han emot med buller och bång.
Nu tillhör också Abbe den väldigt mycket pratsamma typen av cocker så det låter så mycket värre än vad det egentligen är.
Men tyvärr är det inte alla som tror det när de hör honom.
Men denna olatan han har gör just Abbe till den speciella underbara grabb som han är.
Jag älskar honom så.
Kram från Patricia!
Det måste bli långt när man skriver om såna viktiga saker. Det spelar kanske inte längre så stor roll vad man tror. All forskning visar ju på att hunden inte alls försöker klättra i rang.Å andra sidan skulle jag aldrig tolerera att hunden morrade åt mig om den låg i min säng. Det har jag skrivit om förut men det finns ju ingen anledning att brotta ner hunden från sängen.Locka ner honom/henne och avled så fattar den snart att det är mattes/husses plats.
Men... för att skicka med en strimma oro inför resonemanget. Jag har ingen bra förklaring till varför vår dalmatiner aldrig accepterade att sonen kunde gå omkring som övriga familjemedlemmar.Det kändes inte alls som om hon försvarade nåt.Hon "mobbade" honom. Han hade aldrig gjort henne något och jag fick prova mycket för att hon skulle respektera honom. Där upplevde jag en tydlig rangsituation som jag inte kan förklara.Det är svårt att glömma det när jag läser alla nya undersökningar som påstår att hundar aldrig försöker ta över en rangplats i familjen. Jag tror på forskningen förstås men undrar om det inte är lite mer komplext än de enkla förklaringar som ges just nu. Ska följa dina inlägg. Intressant.Ulf
Här has ju också en pratkvarn... Och med A handlar det nog sannerligen om just "zonförsvar"! Jag tror att han i första familjen fick för lite tid ifred, att han lärde sig att han måste försvara sig och sitt. Jag har nog varit lite "tuff" i mitt bemötande så tillvida att jag inte backat utan försökt övertyga honom att jag vill honom väl. Och det verkar ju bära frukt:)
Däremot är jag osäker på om det aldrig handlar om rang! Vår andra tax gav sig på min lillebror (yngst i familjen) på ett sätt som definitivt tydde på att han, taxen alltså, ville "klättra".
Det är så intressant och spännande att läsa det här, olika teorier...
Vi har ju vår Django som är morrig och ibland arg och tjurig, han försvarar vår yngsta dotter. Där har jag försökt att göra på olika sätt, men just ikväll känns det som vi är tillbaka på ruta ett igen. Är jag en dålig ledare? är jag otydlig? aktiverar jag för lite? känner sig Django utanför gentemot Bamse och Ludde? kan en hund ha dom känslorna? är han en ensamhund?... frågorna är många...finns det något svar?
Jag ska söka vidare och tips tar jag gärna emot.
Jag behövde också skriva av mig, hoppas det var OK att göra det här också.
Du tar alltid upp så intressanta saker, fortsätt så:)
Ha det gott!
//lisamaja
Intressant inlägg och jag väntar nyfiket på uppföljningen. Jag är dessutom nyfiken på din taktik som du använde för att få "bukt" på morrandet.
Ett mycket intressant inlägg och jag kan bara instämma i dina teorier. Caspian är ju också en "morrande" hund men jag kallar det pratande hund. Han kan låta mycket men inte av ilska hela hans kroppspråk visar glädje och positivitet. Ofta missförstås det. Tindra om hon gosat ner sig i sängen kan hon visst morra om jag burdust försöker få ner henne men är jag tydlig och vänlig vet hon vad jag menar och får istället när hon hoppar ner berömm.Ser fram emot fortsättningen
Tror inte heller att hunden vill ta över i hemmet men jag tror inte heller att det är bra att hunden får ligga kvar i sängen om den ligger och morrar. Ner ska den på nått vis men absolut inte med dominans för det gör ju bara saken värre.
Kan man i stället för "rang" använda begreppet en mer viljestark hund?? Nog kan väl en hund vara mer viljestark än en annan utan att för den skull vilja ta över människans ledarskap...
Vår ena cocker är också en "morrande" hund. Har också undrat varför de gör så, men tror inte heller att det är att de försöker växa i rang..
Jag håller med Patricia i att man får försöka hitta på något annat för att avleda honom från att morra :-)
Det är väl helt enkelt en personlighet, vissa människor är ju också "morrande" ;-)
SV: Haha, ja verkligen! Kameran är svinkul! Den är ju intresserad av honom också ;D
Jag har också en morrande/pratande hund, men tolkar det som hennes sätt att kommunicera. Hon kan morra och verka hotfull, men ger sig snabbt och blir då väldigt låg, fjäskande och mån om att vara till lags. Det är lite förargligt då hon gör så och andra ser/hör det och förfasar sig. Huvudsaken är att jag kan hantera det och hon har aldrig skrämt eller skadat mig.
Hon älskar att bli borstad och ompysslad och rusar med glädje ut till trädgårdsbordet när jag tar fram handduken och borsten. Likväl skall hon morra då jag lyfter upp henne ???? Att banna i en sådan situation har ingen verkan för hon är inte medveten om att hon morrar utan är bara glad och uppspelt.
Skönt att höra att fler har samma "problem" och erkänner det.
Mina puli pratar mycket med morrande ljud. De morrar när de leker, de kan morra som en katt när man gosar med dem. Vad jag har lärt mig att morrandet kan betyda väldigt olika saker för olika hundar. Det är ju hundens sätt att tala. Att en hund säger till oss att jag har ingen lust betyder kanske varken att de försöker klättra i hierarki eller har ett utpräglat zonförsvar. Tror det är viktigt att lära oss försåt att hundar måste få prata, morra är en del av deras språk. Det är ok.
Skicka en kommentar