Överraskade och överlyckliga hundar utgjorde välkomstkommitté när Lilla E knackade på. Även om det är alldeles för långt mellan gångerna, så finns det ingen risk att hundarna glömmer bort en familjemedlem. Undrar egentligen hur länge de minns?
Trevlig helg! I morgon är det tävlingsdags här hos oss!
8 kommentarer:
Jag har läst någonstans att de har två års doftminne. Men känna igen Tindra blir som "tokig" när vi åker hem till Birgitta hennes uppfödare. Helt lugn bak tills vi svänger av in på småvägarna då börjar hon nästan yla av lycka. Så ofta är det inte vi är där men känner igen det gör hon. Härlig helg på er
Så klart att man har koll på lill-matte! När min kommer hit, ibland går det många, många månader mellan besökens å blir jag som fnattig i tio minuter sen är det som om hon aldrig varit borta alls. Bortsett från att jag vill vara nära henne hela besöket förstås!
Nu väntar vi med spänning på morgondagen!
Klart att vi inte glömmer!!
Nelson
Samma här...när vår stora lillhusse kom hem från Linköping nu i julas så blev vi fullständigt överlyckliga av glädje.
Då hade han inte varit hemma sedan i somras...så en familjemedlem glömmer vi aldrig bort!!
Vov från grabbarna boys!
Inte glömmer man bästa lillmatten....
Jag vet inte om det gäller olika upplevelser, men min chowchow hade ett livslångt minne vad gäller en viss person. Så fort hon hörde att den personen var på gång, sprang hon upp och la sig längst in i hörnet innanför min säng och vägrade att komma fram. Flera år senare fick jag reda på att vid en rastning hade personen i fråga smällt till min hund med kopplet för att hon inte lydde...
Trevlig helg till Er också!!
kram Lisa
Åhh, vilken söt bild. De minns nog både mer och längre än vi tror!
Jag tror att det är livslångt, eller åtminstone tills dmeensen slår till :)
Det var mycket kärlek i den bilden :)
Min "storebror", taxen Kim, kunde ha berättat att det minnet är suuuperlångt för de rätta personerna! Han var oerhört förtjust i min mosters bästa väninna, trots att hon pga allergi inte ägnade sig så väldigt mycket åt honom. (Eller tack vare? Många hundar gillar ju inte "påflugna" personer.)
Hon var flygvärdinna o gifte sig med en pilot från Seattle, där de bosatte sig. Det tog vid något tillfälle minst 5 år mellan gångerna han såg henne men då... Yl och hopp och pussar (inte hans specialitet annars) och en fullkomligt överlycklig tax som inte vek från hennes sida på timmar! (Hon hade medicin tack och lov:D)
Så nog minns de alltid...
Jättemysig bild!
Skicka en kommentar